Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
kommo åt att samla till huset. Men se,
så vana som han, voro de ändå inte
vid lokalen. Han hade gått här i
tjuguett år — medaljen, som biskopen själf
satt på honom, hängde på bröstet —
och nog skulle han ha brorslotten af
församlingsljusen, d t lofvade han och
Jeppa Ols med.
I prästgårdsbänken tycktes alla
världsliga tankar sofva. Stilla, raka
med näsorna i en linje och
vårhimmelsögonen mot en punkt sutto prostinnan
och hennes fyra döttrar. Andakten
omhvälfde dem som tung luft, och de
slöto läpparna hårdt och fast, så att
ansiktet tycktes afdeladt genom ett rödt
slutstreck under näsan.
Flickornas händer hvilade korslagda
och döda i knät. Ottonies vänstra hand
med den blänkande förlofningsringen
var obetäckt. Men den lilla prostinnans
hvita barnhänder flaxade nervöst som
lätta papperslappar i blåst. Hennes
runda, äppelblomansikte öfverdrogs af
en röd sky, när prosten med sänkt röst
afslutade en genomförd punkt. Men det
glada skimret blekade ånyo bort, vid
”den kära stämmans” intåg på en ny
själens landvinning.
Hon hade ändå sagt honom det där
om ljusen ...
Men se Jöns var omöjlig, när han
började tala. Det var ju så obeskrifligt
vackert och upplyftande allt hvad han
sade, men något kunde han ju ha sparat
till mässan i annexet. Han tröttade ut
sig! — Här drog — hade Jeppa lämnat
dörren öppen? Alla ljusen på de första
bänkraderna veko sina lågor; på det
sättet brunno de dubbelt så fort ned.
Man kunde dock i värsta fall använda
dem i stärkelsen, men — om Jöns ville
sluta nu, räckte de precis under hela
middagen på trettondagen, och sedan
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER
var det ju mer än tillräckligt kvar att
byta ut med både i salongen och de
andra rummen.
Ja, hvad Jöns hade rätt i det, det
nya året skulle vara som en tankarnas
gryningsstrimma mot det eviga lifvet.
Allt smått och lågt skulle sjunka med
det gamla årets dalande sol ... ”Oja"!”
Månne det kunde gå an, att hon och
flickorna lossade de närmaste ljusen
och lade ned dem i bänken, så kunde
Maren taga dem med sig? För finge
Jeppa husera ensam, blefve det nog
renskrapadt, innan de långsamma
pigorna hunno fram. .
Jöns började nu med rörd, ödmjuk
stämma. tacka för det gångna årets
många välgärningar, och prostinnan
instämde af fullaste hjärta. Hade inte
Fridman funnit deras lilla Ottonie, och
skulle hon inte snart komma i eget bo,
när Fridman blefve stadskomminister.
Så vore då hon försörjd.
Prosten talade om det nya årets rika
förhoppningar och med ens höjdes tre
hvita signalflaggor från
prästgårdsbänken, som om där varit tre små
lefnadsslupar ute i sjönöd.
Också prostinnan torkade sina ögon,
hvilka alltid hade lätt till tårar, och hon
såg upp mot rampen öfver altaret som
mot en vision af strålande
lyckomöjligheter. Tänk, fyra mågar, alla af det
heliga ståndet, alla kyrkoherdar här
nere på slätten, aktade och ärade! Ja.
ack ja, man finge sannerligen aldrig
förtröttas att bedja!
”Amen,” ljöd det som ett enda
manande klockslag, stilla och mättadt af
ordets makt däruppifrån predikstolen.
Aldrig hade prostinnan någonsin
under de år hon hört sin käre Jöns blifvit
så tvärt och så angenämt öfverraskad.
Hon hade rodnat så vackert i sin
ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
