Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
lade uppåt sidengardinerna, döko
allehanda spännande historier upp inom
honom. Han tänkte på
Dreyfusprocessen och Thérése Humbert och
slutade med att ägna en undrande tanke
åt den romantiska och i dunkel
inhöljda person, som hetat Helga de la
Brache. Hvarför kunde hon också inte
ha låtit honom ha korset? Det satt väl
inte illa där ofvanför lavoaren med två
bössor till sin protektion. Hur kunde
hon göra någonting så dumt som att
gå i hans gömmor och ta igen det?
Låt vara, att det kanske var hennes
egendom, men hon löpte i alla fall
risken att få trippa i väg från Sjöberga
på samma villkor som Julie. Det var
sannerligen obegripligt. Och hvarför
hade hon gått och agerat spöke? Ty
att Lilly verkligen hade sett ett
fenomen, och att det hade varit hon, det
kunde nu ingen människa betvifla.
Drog man sig till minnes, så hade hon
haft någon sorts ljus mössa på sig,
när hon steg ur släden första kvällen.
Den hade lyst nästan hvit i ljusskenet
från hallen. Det var naturligtvis den
mössan, som Lillys spöke hade haft på
hufvudet.
Men när det kom till kritan, så var
det hela kanhända inte så rocamboliskt.
Alltihop kunde egentligen förklaras
tämligen enkelt, om man ville. Hon
hade kanhända tyckt, det blef
långrandigt att sitta ensam inne i sitt rum
och gått ut i korridoren för att orientera
sig, och så hade hon kommit att gå in
i Östra flygeln. Det var ingenting
märkvärdigt. Och när hon hade hört Lilly
komma i mörkret, hade hon kanhända
blifvit rädd själf. Fruntimmer voro
aldrig fullt tillräkneliga, när det gällde
mörkrädsla. Och så hade hon kilat
undan och fått tag i dörren till
skräp
623
rummet, och i skräprummet hade hon
olyckats i hastigheten och tappat korset.
Det var så enkelt som aldrig det. Och
sedan hade hon inte velat säga, att det
hade varit hon, när hon hade lyckats
åstadkomma en sådan utmärkt
uppståndelse, och när Finas alla tusen
spökhistorier hade haglat om öronen på
henne. För Fina hade naturligtvis
proppat i henne dem på fläcken. Hon
tyckte väl, att man lika väl kunde tro på
det där spöket som på de redan
befintliga vålnaderna. Det var ju ingen
vidare lysande entré, man gjorde på en
ny plats, om man samma dag, man
kom, lyckades skrämma familjen
halfdöd.
Ja, kanhända det var så. I alla fall
var hypotesen fullt logisk. Återstod
bara att få veta, hur hon hade lyckats
bli i osynlig måtto därinne i
skräprummet. Ena sekunden hade hon varit vid
dörren och känt på låset, och den andra
hade hon gått upp i rök. Det var
verkligen så pass inveckladt, att om man
tog och gaf ut det i slaktarfärgade
häften, skulle man kunna krama ur Fina
tjugufem öre i veckan en hel
romansäsong.
Men det var ju flera timmar mellan
spöket och Rocambolen i
skräprummet? Nå, hon kunde ju ha gått tillbaka
. in och letat efter korset, och då kunde
hon af en händelse ha fått tag i ett hål
eller en skrubb, som ingen visste om.
Hvarför skulle inte Sjöberga kunna
bestå sig med någonting så praktiskt som
till exempel en fallucka, när det hade
råd med någonting så onödigt som ett
spökrum ?
Plötsligt lade han cigarretten ifrån
sig, och det skedde i ren distraktion.
Nehej, så var det inte. Då skulle hon
för det första ha hittat korset, eftersom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
