Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626
ligt uttryck, och ögonbrynen voro
uppdragna som alltid, när han inte var vid
riktigt godt lynne.
TOLFTE KAPITLET.
Fru Altberger och Dora hade varit
nere vid elfvatåget med blommor åt de
afresande artisterna, som legat på
Västberga järnvägshotell öfver natten.
Direktören hade bedt sina damer
framföra hans ursäkter. Han var litet
opasslig, och när fröken Svanström,
operasångerskan, hört det, hade hon lett ett
beklagande småleende, som var så pass
förstående, att det en liten smula retade
fru Josefin.
Men man hade skilts åt under
uttryckande af ömsesidiga sympatier, och
fru Josefin hade under den kvart, man
väntade på tåget, talat mera om konst
än under hela sitt föregående lif. Hon
hade dessutom fått veta namnet på
fröken Svanströms sömmerska och
funderade starkt på att ta sig en tripp till
Stockholm om någon vecka. Fröken
Svanström hade erbjudit sig att
presentera damerna Altberger i
konstnärssällskapet, och det lockade fru Josefin
mycket. Dora kunde ju mycket väl göra
anspråk på att kallas artist. Hon hade
målat inte mindre än trettiofyra taflor
utom alla väggtallrikar, och själf kunde
hon ju bli mecenat. Det behöfde man
bara pengar till. Hon kände verkligen,
att hon började bli intresserad af konst
och konstnärer. Friherrinnan Sjöfelt
hade sagt i går, att konsten förskönade
tillvaron, och både Patrik Sjöfelt och
baron Stjernwald hade visat fröken
Svanström en påfallande
uppmärksamhet. Om det bara varit ämnadt som
bättre herrars kurtis med en teaterdam,
ULRIK UHLAND
hade det minsann inte skett så där midt
på en bjudning.
Solen sken, och det var ett
förtjusande väder. Men det var ganska
kallt, och fru Josefins muff och boa af
äkta blåräf voro hvita af rimfrosten,
hvilken äfven lade sig öfver hennes
blonda hår som ett lätt puder. Hon
visste; att det klädde henne, och
vissheten om den saken gjorde henne
riktigt vacker, när hon hälsade på
disponenten för stärkelsefabriken. Han kom
ridande nedför Storgatan på sin vanliga
morgonpromenad till häst. Han hälsade
också med ett intresseradt uttryck. Dora
endast knyckte litet på nacken. Hon
kunde inte med disponenten.
”Snälla Dora, så du hälsade, ”” sade
fru Josefin, när disponenten var utom
hörhåll.
”Ja, det bryr jag mig inte om. Jag
tycker, han ser så otäck ut.”
”Otäck? Hvad har han gjort dig
egentligen? Inte ville du dansa med
honom på utställningsbalen, och inte
hälsar du ordentligt.”
”"Han har inte gjort mig ett dugg, ”
sade Dora retligt. ”Men han ser ut
som en — ja, ungefär som en gris.
Och han är för resten en riktig lymmel,
säger herr Nyman.”
Fru Altberger nästan stannade midt
på Storgatan.
”Jag vill inte höra Nymans namn i
din mun, Dora, så mycket du vet det.
Och på pappas födelsedag kommer han
aldrig mer. Han vet ju inte en gång,
hur man skall uppföra sig på en
bjudning.”
”Herre Gud, hvad har han nu gjort
då? Han var ju ute mest hela tiden.”’
”Ja, just det. Går man bort på en
verkligt fin tillställning för att negligera
sällskapet ända till supén? Men då kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
