Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
nade som något slags fiender, som de
måste lura för att inte falla i onåd hos.
Den enda, hon var säker på, som sade
sin mening rent ut, var Nyman. Men
fördenskull ansågs han ohyfsad. Och
Julie var en mycket behaglig och
förståndig person, hade mamma sagt åt
pappa.
Hennes reflexioner afbrötos af att
någon öppnade kontorsdörren. Det var
Nyman.
”Jaså, fröken är kvar? Jag
glömde alldeles bort att tacka för i går, nu
menar jag både för kalaset och för
frökens vänlighet mot Karlsson,
stackarn.”
Julie tittade upp från sin addering,
men dök så ned igen.
”Å, det var väl ingenting att tala
om.” Dora kände sig helt förlägen.
Hon hade aldrig kunnat tänka sig, att
Nymans tämligen skarpa, bruna ögon
kunde se så vänliga ut.
”Jo, ser fröken, att han kom under
behandling i tid, det gjorde, att det inte
är så farligt med honom i dag. Jag var
där tidigt i morse, och då var han
mycket bättre.”
”"Det var ju roligt,” sade Dora.
Det föll henne inte in att berätta om
sitt eget besök. Hon förstod inte, hur
det kom sig, men hon kände, att
fröken Julie satt och lyssnade mycket
uppmärksamt, och det förargade henne.
Hon steg ned från stolen.
”Nej, nu måste jag väl gå hem.”
Nyman följde efter henne ut genom
dörren, och fröken Julie tittade efter
dem. Hvad var det för en Karlsson,
Dora Altberger hade varit vänlig mot?
Ack, det var naturligtvis karlen, som
skållade sig i går kväll. Men det var
ju midt under bjudningen hos
Altbergers. Det var konstigt, tänkte hon,
629
medan hon lade bort blyertspennan och
i stället tog sig en karamell ur påsen
i pulpeten. Hon skulle fråga fru
Altberger, så kanske fru Altberger fick
veta det, om hon inte visste det förut.
Hon satt och tittade ut genom
fönstret bakom den tunna, gröna
sidenjalusien, som hängde på
mässingsringar tvärs öfver rutorna. Stodo Dora
och Nyman och pratade ännu? Det
var förfärligt, hvad de hade mycket att
säga hvarandra. Det var nu tredje
gången, Dora varit inne på kontoret
under de sex dagar, hon varit här.
Och alla tre gångerna hade Nyman
kommit in i verkliga struntärenden.
Annars kom han ju aldrig. Julie
beslöt att gå upp till Altbergers på
middagstimmen och prata litet med syster
Johanna, som skulle vara där i dag
igen. Vid fyratiden var fru Altberger
alltid hemma, ty man åt klockan half
fem.
Fröken Julie såg på kontorsklockan.
Den var tolf. Till ett skulle Bergman
vara ute, och bokhållaren hade rest in
till Södertälje på begrafning. Hon
sträckte på sig och tog ett par
karameller till.
Jaså, nu gick hon ändtligen. Hon
hade verkligen inte mycket figur, Dora.
Lång och smal som en majstång, och
tänk, hvilken mun hon hade. Den gick
ju nästan upp till öronen. Hon skulle
naturligtvis vara gräsligt ful, om hon
inte hade haft så dyrbara toaletter.
Men med gubben Altbergers pengar blef
förstås hvilket åkerspöke som helst
bildskönt.
När fröken Julie sett sista skymten
af Dora försvinna vid kröken af
bryggerivägen, tog hon fram sin virkning
igen. Hon började omsorgsfullt räkna
de sista stolparna, hon gjort. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
