Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698
bräde utan att ha någon mening med
det.”
)9Nå?,!
"’Jo, om baronen lugnar sig litet
och inte är så där nervös, så ska jag
nog förklara sammanhanget. Vill inte
baronen vara så vänlig och sätta sig
därborta i skrifstolen ?”
Patronens blick hvilade lugn och
fridfull på baronen, som häftigt gick
af och an med tummarna i armhålen
på sin väst. Han stannade och smällde
foten häftigt mot mattan.
”Tig, människa!”
”Om jag tiger, kan jag väl inte
tala,” sade patronen med orubblig
säkerhet. ”Men hufvudsaken är
verkligen, att baronen är lugn, för jag vill
berätta en liten historia.’”
”"Nå, raska då på.”
”Nå ja, jag skall inte vara
långrandig, fast själfva historien nog är
ganska lång. Den har egentligen räckt
i — låt oss se — den femtonde augusti
blir det jämnt tjugunio år.”
Baronen hade plötsligt blifvit blek.
Dragen i hans ansikte stelnade till.
Han gick fram till skrifbordet och satte
sig verkligen i stolen. Patronen
betraktade honom oafvändt, och hans ljusblå
ögon återspeglade en oförklarlig
njutning.
”Ser baronen, för tjuguåtta år
sedan, den femtonde augusti, som sagdt
var, hände någonting, som gjorde två
personer till bundsförvanter på lifstid.
Jag behöfver inte säga, hvad det var,
och jag ser också helst, att jag slipper.
Nyfikenheten är ju stor här i världen,
och det kunde ju hända, att det stod
en nyfiken själ utanför dörren.
Tidningarna skulle nog inte fnysa åt en
sådan spaltfyllnad. Hvad tror baronen ?”
Baronen satt orörlig. Han såg
af
ULRIK UHLAND
vaktande ut. Han hade återfått sin
vanga ansiktsfärg, men han hade knipit
ihop munnen.
”"Nej, jag tänker det.” Patronen
vred långsamt på den dyrbara
klackringen, hvilken prydde hans ena, tjocka
pekfinger. ”Och det är bara det, som
kom efteråt — efter händelsen, menar
jag — som jag skulle vilja språka litet
om. Jag sade, att det där, som hände,
gjorde två personer till kamrater på
lifstid. Jag skulle ju kunna använda ett
annat ord än kamrater, men jag tycker
inte om för starka saker.”
Patronen teg åter ett litet ögonblick.
”Nej, jag talar helst litet hofsamt.
I alla fall var det ju underligt, att det
kunde bli tal om kamratskap mellan de
där två, för den ena personen var född
baron, och den andra var bara en
simpel matros. Nåja, det blef ju heller
inget riktigt kamratskap, och det var
allt tokigt, det, för den förnämare
parten.’”
Baronen rörde sig inte. Han såg
fortfarande lika afvaktande ut.
"Han borde ha kommit ihåg, att
det finns saker och ting i denna
världen, som kan ställa den allra finaste
och gentilaste i full jämnbredd med
den allra enklaste och anspråkslösaste.
Det finns förhållanden i lifvet, där
man gör rasande klokt i att visa sig
litet tillmötesgående. Ser baronen, det
finns ett gammalt ordspråk, som säger,
att högmod går för fall. Det är ett
mycket bra ordspråk, imycket bra —
”Alla ordspråk äro bra,” sade
baronen kort och tämligen retligt.
Patronen såg på honom ett
ögonblick, som det tycktes litet förvånad,
sedan lade han den ena af sina feta
händer i den andra.
”Ja ja män, man skall aldrig
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
