Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
704
på ämnen med en herre, som var
landtbrukselev. Han grubblade förstås
alltid på oxar och kålrötter och gödsel.
Men farmor sade ju, att en dam, som
inte kunde konversera med hvem som
helst, inte var någon dam.
”Trifs herr Ek på Brogård?” bröt
hon försiktigt tystnaden.
"För att lära sig landtbruk är
Brogård ett mönsterställe.” Herr Eks sätt
att tala var verkligen egendomligt kyligt.
”Är inte landtbruk förfärligt
konstigt? Jag tycker det skulle vara så
svårt att hålla reda på alla olika sorter,
som ska sås och sättas. Och så får
man förstås inte glömma bort någon
åkerlapp eller något potatisland.’”
”Fröken låter inte som någon
vidare agrar.” Herr Ek smålog, trots
sin säregna kylighet, om igen halft.
”"Nej, det skall gudarna veta. Det
är vi ingen af oss därhemma. Pappa
begriper inte landtbruk för ett öre, och
min bror kan inte skilja en ärta från
ett kålhufvud.” Lillys ton uttryckte en
viss stolthet.
”"Det är en stor brist hos en
fideikommissarie, det,” sade herr Ek en
smula torrt.
Lilly tittade på honom. Det där lät
inte vidare artigt.
””Tycker herr Ek det?”
”Ja, det tycker jag. Det är
oförlåtligt. Har man ett fideikommiss och
ett gammalt namn, skall man vårda dem
som en skatt.”
Lilly sneglade på honom. Det var
en väldig föreläsning. Hon hade
verkligen aldrig hört maken. .
”Ja, det gör man väl, ” sade hon
med en aning om snäfhet i rösten. ”Vet
herr Ek, ingen kan vara stoltare öfver
sitt namn än vi.”
ULRIK UHLAND
”Nå, det gläder mig,” sade herr
Ek lugnt. ”Men att bara sitta och vara
stolt öfver sitt namn, det uträttar man
ingenting med. Ett fideikommiss, det är
produkten af förfädernas lifsgärning,
och det skall man själf omhulda och i
sin mån förkofra.”
Han talade verkligen med en
förbluffande vältalighet. Det var en
fräckus, tänkte Lilly, men det hindrade
inte, att hennes eget tonfall blef ganska
beskedligt.
”TJa, det förstås, det, men inte är
det väl så sagdt, att man förstår sig på
betodling och kor och rofvor, för att
man är fideikommissarie.’”
”Då skall man lära sig,” sade herr
Ek tvärt. ”Hade jag ett fideikommiss
eller för resten bara en egen, ärfd
jordlapp, skulle jag helt och hållet gå upp
i den.”
Lilly gick tyst. Det var verkHgen
synd, att han inte hade en ärfd
jordlapp, då, tänkte hon, ty det lät, som om
den skulle ha blifvit välskött. Men nog
var det väl kälkborgerligt att helt kunna
gå upp i någonting så långtrådigt som
jordbruk. Men han hette ju bara Ek
också. Gjorde man det, så kanske man
inte precis fattade, att en Sjöfelt kunde
ha andra intressen än att sätta potatis
i rätt tid.
Hon sade i alla fall ett älskvärdt
adjö, när de skildes vid bron, som ledde
öfver parkdiket. Ty hur lärorik han än
var, så nog kunde han bocka sig
elegant. Han hade precis det där lediga,
men ändå korrekta, som farmor
påstod, att ingen underklassare någonsin
kunde tillägna sig. Egentligen skulle
det varit roligt att veta, hvad farmor
skulle ha sagt om herr Ek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
