Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
sade taktfullt inte se, att den ena hade
fallit på golfvet, utan drog fram en
stol och satte sig ett par steg ifrån
henne.
Friherrinnan hade knipit ihop
munnen. Hon såg ut, som om hon
väntade på något, som inte roade henne.
”Vet farmor, jag vet knappt, hvad
jag skulle vilja göra pappa,” sade
Patrik häftigt efter en liten paus.
”Barn, så du säger.”
"Ja, hur kan man gå och ställa till
det på det här viset? Det har han,
för att han har gått och skubbat sig
mot uppkomlingar och bönder. Men
så sant jag lefver, skall han skaffa
pengar.”
Han slog handen i stolskarmen.
Friherrinnan satt orörlig, men hennes
målade ögonbryn höjde sig. Och den
saken förfelade aldrig sin verkan på
Sjöberga. Patrik blef röd. Han böjde
sig fram, och hans röst fick ett betydligt
mindre morskt tonfall.
”Det är för det första hans
skyldighet mot farmor. Jag vill inte veta
af, att farmor skall sitta emellan.
Hvilken människa kunde tänka sig, att det
var så på tok med affärerna?”
”Lilla Patrik, det är det för
hvarenda människa, som har en ställning.”
Friherrinnans ton förrådde inte den
ringaste känslosamhet. ”Du vill väl
inte, att en Sjöfelt skall sätta in på
sparbanken som en präst?” Hennes
kinder hade plötsligt blifvit så röda, att
de sminkade fläckarna sågo bleka ut.
Patrik steg upp och rörde om i
kakelugnen.
”Jag vet för resten inte, hvarför
vi inte skulle kunna lefva som folk
här på Sjöberga. Det är egentligen
bara pappa, som det har gått på tok
för. Men det är väl också blanka
van
709
sinnet att lämna allting åt en inspektor,
. Som naturligtvis stjäl så mycket han
kommer åt.”
Friherrinnan nickade.
”Visst gör han det. Men det är
sådant, som man får finna sig i.”
Patrik tvärstannade.
”Man skall väl så tusan heller!”
Friherrinnan såg litet kallt på honom.
”TJa, förlåt snälla farmor, men hur kan
farmor tala så barockt?”
”Barockt?” sade friherrinnan
ganska stött. ”Det utmärkande med en
domestik är väl just, att den stjäl.”
”Det var älskligt.”
Friherrinnan såg in i brasan och
nickade tankfullt, som hon brukade.
”Och söta mor sade alltid, att
ingen domestik har respekt för en
person, som märker, att han blir bestulen.
Söta mor var ett excellent hufvud. Jag
har aldrig sett ett fruntimmer, som så
på pricken har vetat skillnaden mellan
ett fint fruntimmer och en madam.”
Hon nickade om igen, men vaknade
så plötsligt upp. ”Nå, jag medger, att
det är litet väl mycket, kanhända. På
kammarherrns tid lefdes det rätt stort
här på Sjöberga, och det bar sig ändå.
Men Pålsson säger ju, att det har varit
så svåra år.”
”Och förvaltaren på Bergå säger,
att det aldrig har varit så bra år som
de sista sex. I alla fall säger jag upp
Pålsson till oktober. Och jag skall, vid
alla gudar, hålla ögonen på
räkenskaperna. Men nu är det viktigaste, att
vi på något sätt få pengar till den första
mars.”
”Och Altbergers vill inte?”
”Nej, pappa säger det,” sade
Patrik kort.
”Kan någon människa förstå det.”
”"Åjo, det är väl inte så
metafy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
