Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERLIN
och Potsdams garnisoner de årliga
vår- och höstparaderna, hvilka med
hänsyn till de preussiska gardenas
enastående utbildning väl måste anses
som världens mest glänsande militära
skådespel. Döberitz är ett öfningsfält
för kombinerade vapenslag i större
truppförband. Den stora chaussén
skall emellertid inte tjäna enbart
militära syften; den skall bli en corso
för Berlin, och kejsaren har önskat
att rika berlinare måtte uppbygga
marmorvillor längs dess väg i
Grunewald. Den åsyftade likheten med
Via Appia i det gamla Rom blir då
tämligen omisskännelig. När Wilhelm
II i sin eleganta hvita automobil, som
man på långt håll hör komma genom
lifjägarens signaler i ett silfverhorn, i
den rasande fart han älskar, jagar
fram på denna ståtliga chaussé kan
han drömma om att tåga in i sin
rikshufvudstad i spetsen för en segrande
här. Trots allt tal om världsfreden
skulle nog Wilhelm anse sitt lif
förfeladt, om han ej fick upplefva ett
sådant ögonblick. Men det är
onekligen väl förutseende att först bygga
sig en <«via triumphalis« och se’n
afvakta segrarna. Det bästa blir kanske
att de låta vänta på sig. Metoden
erinrar om högtsalig konung Fredrik
Wilhelm IV:s af Preussen sätt att
börja hvad den världseröfrande
Alexander slutade sin bana med, nämligen
att supa. Så insinuerar åtminstone
Heinrich Heine, som alltid hade ett
godt öga till Hohenzollare. Wilhelm
II tar en lumpen hämnd genom att
vid sin vistelse i våras på sitt nyköpta
slott Achilleion från dess park afhysa
den bildstod af Heinrich Heine, som
Achilleions forna ägarinna den
olyckliga kejsarinnan Elisabet af Osterrike
där låtit uppresa åt sin älsklingsskald.
I dess ställe skall på kejsarens
be
” medarbetat i
743
fallning resas en 9 meter hög staty
af Achilles! Förmodligen samme
morske Achilles, hvars ättlingar gå
igen under pickelhufva och med
mordiskt uppvridna mustascher. Heine
har hädanefter ingen bildstod på tysk
jord. För de maktägande är han
alltjämt den hatade och farlige juden,
som bör hållas i landsflykt. Det visar
att Heine af alla Tysklands store
Denker und Dichter är den mest
lefvande, så lefvande, att man mer än
femtio år efter hans död i en tid, då
ingen dag i Tyskland förgår utan att
täckelset faller från någon slags staty,
ej vågar resa honom ett äreminne.
Aldrig skulle dock det officiella
Tyskland för sina synders skull behöft en
Heinrich Heine bättre än nu. Hur
blodigt skulle han inte gisslat det
byzantinska kryperiet och den
yfverborna patriotismen. Hvilken
gudomlige kvick dikt skulle han inte ha
skrifvit om Wilhelm II:s estetiska
bravader i Berlin, inklusive
Siegesallé. Heinrich Heine skulle i våra
dagar varit bosatt i Miänchen och
Simplicissimus. Där
verkar man i hans anda, särskildt
hans namne, den geniale tecknaren
Tomas Teodor Heine.
Berlin är inte populärt bland
resande svenskar. Det förtalas allmänt,
men är just därför bättre än sitt rykte.
Berlin tillhör visserligen inte den
kategori af städer som man älskar vid
första anblicken, städerna med
gammal förnäm stil och utprägladt
feminina drag, Paris, Wien, Köpenhamn,
där man trifs så utomordentligt väl
och hvars kvinnor alltid äro mjuka
och vackra. Inte heller har Berlin
en så säregen individualitet som t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
