Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OBOLEN
lifvets spegel bilderna af döden och det
som är mer än döden. —
Hur blir icke det, som är Enheten
af allt lifvets skiftande mångfald, hos
Er brustet i symbolernas tusen
skärfvor.
Aldrig rymde delen det helas enhet
och ro — aldrig anade lifvets hetsade
bärare dödens alltförlåtande lätthet.
Hvar trodde du hvilan skulle blifvit
om någon ströms oro piskat det tysta
landets gränser? — Hur kunde du
drömma de döende vänta vid stranden
på den trötta, ständigt fullastade båten
— ännu icke döde och icke längre
lefvande.
Hur skulle icke deras händer vridit
sig i ångest och deras blickar varit
vända mot det förgångnas irrande
spegling.
Kanske skulle en af de döda
furstarne och folkens förare velat än en
gång tända stridens oro för att
öfvermanna mig, den ensamme, och tvinga
dödens lösensord från mina läppar
— mig, den ledsagande, den från alla
strider bortgångne — jag som är
öfvergången och bryggan, dörren och
nyckelhålet, den intet ägande, den intet
begärande.
Redan hade mullen hunnit täcka
dina söners söner, när du nyss
vaknade i öknen, endast vetande det, att
du var död, att du var Euryalos,
Sestos son, på vägen till dödsrikets
domare, Minos, Äakos och
Radamantys.
Och dock darrar ännu minnets
skugga bakom dig, och det jordiskas
sista tårar hafva dina ögon ännu icke
gråtit.”” —
Åldringen hade åter tystnat, och
hans mildt blickande ansikte darrade
ett flyktigt ögonblick under en kväfd
749
smärta som när ett moln speglas i
den sommarklara dammens insomnade
vatten.
Och i en plötslig, förstenande
smärta, som i en ny dödskramp, kände
Euryalos sitt väsen sammanpressas
och söndersprängas och från hans af
ångesten vidgade ögon föllo i en
namnlös smärta två tunga tårar ned i skålen
vid den gamles fötter. —
Ett ögonblick brusade den färglösa
vätskan, kokande och bubblande mot
de höga marmorkanterna för att åter
sjunka maktlöst tillbaka i sin hvita
stillhet. —
”Så blef då ögats sista tår obolen,
som den trötta själen får betala som
lösepenning vid dödens dörr. Förstår
du, Euryalos, att i denna skål ligga alla
lifvets minnen — därför brinner hon
blå af det jordiskas himmel — all lust
och ve har gjutits samman i hennes
brygd, allt hopp och all förtviflan,
all längtan, lidelse och dröm. —
Och kanske var det därför jag alltid
älskat Er, Ni det förgängligas barn och
bärare, Er som jag afundade Edra
ögons tårar, de högtlysande, de
välsignade.” —
Plötsligt steg genom det lilla husets
halföppna dörr en klar, kristallisk
kvinnostämmas sång, och som sluten
inom en trollring vågade Euryalos
hvarken vända sitt ansikte eller röra
sina lemmar. —
Stämman sjöng :
Ögon, som speglade världen —
själens fönster mot lifvet —
gömma i tårarnes dryck
allt hvad du innerst velat,
vunnit, drömt och förfelat,
brott eller bragd eller nyck. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
