Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OBOLEN
Euryalos hade vändt sig om och
med ett leende som var honom som
en mild smekning af tusen rosors doft
kom en djupgördlad kvinnogestalt emot
honom. Hon hade något af drömmens
stilla luft i sin gång och från hennes
lemmar strålade hvila och tyst kraft.
Under det mörka asfodelerkransade
håret lyste ögonen djupnade och stora
med ett blått förtonande skimmer och
kindernas glans och pannans hvalf hade
korallens färg och marmorns fasthet.
Och han hade fruktat henne som en
gudom i de dödas rike, i ångest och
vördnad om ej hennes läppar varit
mjuka, som aflifvets rosor, då hon log.
”Jag är Nereis dotter Elyria. Jag
hälsar dig Euryalos” — och hon sjöng
hans namn på sina läppar och det
tycktes honom få samma klang som
suset ur det innersta af den blödande
purpursnäckan i hafssanden.
”Elyria”.
Deras händer möttes och plötsligt
skyndade de båda vägen fram mot
stadsporten, bakom hvilken dödsrikets
tre domare väntade den nykomne.
Euryalos hade ej ens sagt farväl
till Charon och den gamle följde dem
på vägen med sina stilla leende ögon.
Så vände han sig om, från andra
sidan såg han gestalter brådskande
närma sig på vägen, alla med
skuggan darrande bakom sig, och i det han
böjde sig ned mot marken lyfte han den
lilla svarta ormen och lät den
försvinna i ett veck i sin mantel.
”Tårarnas söner, förgängelsens
barn, mumlade han och sjönk åter
ned på husets tröskel men hans ögon
751
sågo dunkelt ut i den tunga rymden:
på hans läppar stego och föllo orden
i bruten rytm och det var till
människobarnet, som gått förbi, han talade :
Fackla som vacklar i stormen allena —
sotet och röken, färgen och
flam
man, —
aldrig du speglar det sonade Ena
saligt tillsamman.
Gläd dig åt källornas stillhet och
spegeln,
klar af de bilder den gömmer förtegen :
Dörren som öppnas med bullrande
regeln
gå den igenom, och vägen
vidgar sig ut mot det stilla och stora.
Eko af toner du aldrig fått höra,
spegling af det som du ej kan förlora,
skärfva af det som du ej kan förstöra,
irrande skiftning i stillhetens värld:
fladdra, förbrinna,
dö och bli borta,
skimra i korta
sekler och timmar —
Det blef ditt öde.
Sonad och stilla,
sluten i döden,
slumrar som tanken i orden
själen i jorden.
Flamma, du plågade spegling af elden,
själ, du bortskimrande skiftning på
hafvet,
en gång skall åter du vakna och åter
somna i dunklet, förglömd och allena,
vakna ånyo och glömma och lefva och
åter
sjunka tillbaks i det saliga Ena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
