Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMMEN OM NORRSKENET
Då blef Kaj symbolist och började
måla med sitt hjärteblod. Mellan en
halffärdig konsul och en käppstyf
kavalleriöfverste dök upp ett kolossalt
utkast: Messalina spelar — en naken
kvinna, som med glupska händer sliter
i strängarna på en becksvart harpa.
Bakgrunden flammigt roströd å la
Stuck —
Men dragen voro den lilla
harpspelerskans.
Dagen hon fick se den, utbrast hon :
”Äsch, Kaj — inte är den
vacker ... och så skall det visst vara jag
till på köpet — fy, skäm ut dig...
jag har väl mycket vackrare hals — —
Se själf då! — hon ref upp lifvet
och ställde sig utmanande framför
spegeln ... ”Och förresten, Kaj, håller
hon inte händerna rätt! Inte för man
händerna på det viset, när man spelar
harpa, inte! Se: såhär — : såhär! —”
och hon rörde armarna i långa,
simmande, mjuka kurvor ...
Men Kaj blef ledsen. Låg då icke
symboliken i öppen dag?
Harpsträngarna — männens nerver, slitna ur deras
bröst! Det tyckte han ett barn borde
förstå ... Dessutom var ju taflan
resultatet af en hel månads arbete — med
åsidosättande af allt det andra, som
betalte sig! Det var det värsta. Om
den nu blefve refyserad! Och han som
hade lofvat Lotte att — — — han satte
sig skuldmedvetet att fullborda
stigbyglarna på rytteriöfverstens häst.
Mycket riktigt. Den stora duken
”Messalina spelar” refyserades af
konstnämnden såsom ”’visserligen
färgskön men omoralisk eller åtminstone
svårfattlig” — under det att hästen
’med rytteriöfversten på fick vitsordet:
”god karaktärsbild”’, inköptes samt
belönades med stora kopparmedaljen. Kaj
769
åt sig mätt och Lotte fick en hvit,
luxuös sängkammarmöbel. —
Drömmen om norrskenet var ännu lika
hopplös och lika tindrande spökljus.
Men en dag, då Kaj erhållit några
hundra mark af en gammal rentier för
en oljeduk öfver hans gamla vindthund,
som nyligen aflidit, troligen af
svagsinthet — anförtrodde han i ett
öfvermått af lycka för harpspelerskan, att
han nu, till hösten, ämnade fara upp
till Norge — och måla norrsken...
”"Norrsken — Kaj, du är väl aldrig
galen! Norrsken! Då kunde du lika
gärna fara till Sahara och måla
luftslott ... Till Norge — så hufvudlöst!
— — Du får väl också tänka en smul
på mig, vet jag” — och hon drog
förargad på sig sina långa bruna
handskar, slog ner floret och gick sin väg,
allvarsamt ond. —
Där kom, riktigt nog, också ut ett
rykte i konstnärskretsen, att
porträttmålaren Kaj Lerschner höll på att bli
vansinnig. Man kände inga detaljer.
Men de unga refyserade
målarbrushufvudena påstodo med anspråk på
tillförlitlighet, att det var storhetsvansinne
i anledning af den eröfrade
koppar
medaljen.
3
Från den dagen slöt Kaj CLerschner
sig inom sitt skal. Man kunde ej säga,
om han målade jubilerande
professorer, skintorra änkenåder eller
fantasitaflor å la Stuck. Lotte själf visste det
icke. Men att han arbetade, så mycket
var säkert. Man kunde se honom stå
stirrande på de elektriska globerna
längs Ludvigstrasse eller med vällust
följa de blåa gnistorna, som sprakade
ut längs spårvagarnas luftnät ... Och
när i skymningen de stora elektriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
