Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780 ULRIK UHLAND
ADERTONDE KAPITLET.
”’Och det ska Jakobsson säga mig?”
Fina lät mycket förtörnad. ” För resten
ska jag säga Jakobsson, att jag frågar
inte efter hans omdömen. En sådan
där, som aldrig går i kyrkan.”
”Liksom Fina skulle gå för ofta.
Har Fina varit där sedan julottan ?”
Jakobsson satt på sin vanliga plats
vid köksbordet. Han hade druckit sitt
eftermiddagskaffe och rensade nu den
lilla kritpipan, som omöjligt ville hålla
eld. Han talade med ett lugn, som
gjorde Fina rasande.
”Sedan julottan? Åja, det vet väl
han lika bra som jag, hur mycket göra
här är om söndagsmorgnarna. ”Men
Jakobsson kunde ju gå, han, som är
ledig.” Finas röst var ytterst
försmädlig. ”Fast jag skall säga honom en
sanning, och det är, att den, som inte
har sinne för religionen, den har heller
ingen gåfva för —"”
”Kors nu kommer hon visst.”
Jakobsson afbröt utan krus Fina. Han
lade ifrån sig pipan och gick skyndsamt
fram till fönstret. Fina följde efter.
Det var i midten af mars, och sedan i
går hade det varit starkt töväder. Från
allén, som var brunsvart af snöslask,
svängde Charles in på slottsplanen med
släden. Jakobsson och Fina betraktade
med intresse ekipaget. Lilly satt till
vänster och till höger faster Adelaid.
”"Herre du min skapare, hon är
precis lika blek som vanligt,” sade
Fina. ”Och Adelaid, som hade en
sådan grann hy.”
”För tjuguåtta år sedan, ja. Men
hon är kanhända inte den enda, som
ser litet annorlunda ut nu.”
”Ska det vara en pik åt mig?”
”Åt Fina?” Jakobsson lät
för
vånad. ”Hvem har sagt, att Fina har
haft grann hy?’”
Fina vårdade sig inte om att svara.
Hon gick ut i serveringsrummet, och
strax efteråt ringde baronen på
Jakobsson.
Jakobsson gjorde sig ingen särdeles
brådska. Det var med mycket lugna
steg, han gick öfver hallen och in till
baronen. Det började bli vanligt, att
baronen ringde hvarannan minut, som
om det gällde lifvet, men när man kom
in, låg han där och ville ingenting alls.
Baronen hade legat i fjorton dagar.
Doktorn sade, att det var influensa,
men Jakobsson ansåg, att det i så fall
var en konstig influensa. Ty hade man
influensa, brukade man hålla sig stilla.
Och baronen sprang då omkring i sitt
rum lika mycket, som han låg. Och
sannerligen han öppnade munnen utom
för att svära.
I hallen höll Patrik på att hjälpa
sin faster af med kappan, och
Jakobsson gick fram och tog emot den. Han
bockade sig för fröken Adelaid, och
hon tog honom vänligt i hand.
””God dag, Jakobsson. Hur står
det till med Jakobsson då?”
”Jo, tack, om det stode lika bra till
med baronen, så vore allt som det
skulle här på Sjöberga. Skall jag säga
till baronen, att fröken är kommen”?
Han ringde för ett ögonblick sedan.’”
"Ja, och säg, att jag kommer in
om en stund.”
Jakobsson försvann, och de öfriga
gingo uppför trappan. Patrik följde sin
faster in till friherrinnan, men Lillyv
gick in i sitt eget rum. Det var
halfmörkt inne, men hon kom sig inte för
med att tända lampan, utan kastade sig
rak lång på soffan. Hon låg och stödde
sig på armbågarna. Hennes hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
