Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TV4A SPADOMAR
skall ändå inte kunna tänka er en större
än den jag känner i den stunden.
Jag kan rimma, jag kan sätta ihop
vers. Jag har samma gåfva som
Tegnér, Runeberg, Wailin. Jag skall
bli som en af dem.
Jag har alltid ämnat skrifva
romaner och teaterstycken. Men detta är
alls inte så märkvärdigt som att skrifva
vers. Det är bara roligt och nöjsamt,
men vers, det är det höga. Det är det
ärofulla. Det är det underbaraste af
allt.
Jag förtiger den stora upptäckten
för alla de mina. Men jag går som i
en yrsel hela dagen, hör inte hvad
man säger till mig, utan svarar alldeles
bakvändet.
Jag minns oss ännu den dagen, då
vi sutto vid kvällsbordet. Där sitter
far, och där sitter mor. Där äro mina
systrar, faster, guvernanten. Och där
är jag själf, liten och blek med stort,
hvitt hår, just lik hvarje annan tös.
Far för ordet, som vanligt, och skämtar
med faster och guvernanten. Det är
muntert och gladt, och samtalet rör sig
om de mest alldagliga ting. Hvad skulle
de ha sagt, de andra, om de hade haft
en aning om de vilda förhoppningar,
som storma fram genom mitt hufvud”?
Det som oroar mig en smula, är
moster Wennerviks spådom. I den
förekom ingenting om att jag skulle bli
något stort och märkvärdigt. Men den,
som skrifver vers, den är en storhet.
Den är nästan för mer än en kung.
Jag börjar frukta, att jag har tagit
miste, att jag inte har gudagåfvan.
Då upprepar jag för mig själf det
lilla rimmet, och jag känner mig åter
oändligt stolt, oändligt lycklig.
När det ändtligen blir natt, vill jag
pröfva på hvad den nya förmågan
du
803
ger till, och jag börjar trösteligen att
författa ett poem. Jag binder och
knyter ord till ord och sofver inte en
blund på hela natten. Jag fogar
versrad till versrad och har en hel mängd
strofer färdiga före morgonen.
Men poemet är inte det
märkvärdiga för mig. Det märkvärdiga är, att
jag har förmågan, att jag kan rimma,
att jag hör till de utvalda.
Sedan sätter jag ihop vers i tid och
otid, bittida och sent, dag och natt
många år framåt. Det mesta af all
denna diktning är förstördt, och det
lilla, som finns kvar, är mycket klent.
Det finns af hela detta
författarskap endast en liten bit, som jag är
glad åt, och som jag stundom hviskar
för mig själf, då jag står inne under
trädens dunkel och ser aftonsolens ljus
låga öfver slätt och dal.
Det är så mörkt under lindarna,
så ängsligt stilla i vindarna.
Jag är tjugutre år, och jag befinner
mig i Stockholm i samma goda hem,
som mottog mig, då jag var ett nioårigt
barn. Jag har rest dit för att vinna
inträde vid Högre lärarinneseminariet.
Jag har varit uppe i examen och sitter
nu, dagen sedan den är slut, och väntar
på att få höra om jag har lyckats, om
jag skall bli mottagen vid läroverket.
Det är en lång dag, det är nästan
omöjligt att få slut på den. Vi ha
examinerats i nära nog en vecka, och
det har inte varit så svårt, som jag
hade fruktat. Det har varit dagar fulla
af stark spänning, men det har händt
något, det har varit strid och täflan,
och ibland har det till och med varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
