Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
806
Men hela hösten gick, hela vintern,
och ingenting hördes af.
På våren först kom ett stort bref
från Eva Fryxell. Hon sände mig mina
dikter tillbaka. Ingen tidskrift hade velat
mottaga dem. Men hon skref inte bara
om detta. Hon skref, att jag skulle
fara ut i världen och skaffa mig
kunskaper, annars kunde det aldrig bli
något af mig.
Och så var det väl närmast till följd
af dessa hennes förmaningar, som jag
för ett år sedan hade brutit mig lös
hemifrån. Under hela detta år hade jag inte
författat, utan bara studerat för att
kunna inhämta allt det, som fattades
mig.
På samma gång hade kärlek till
studierna vaknat hos mig. Jag
längtade efter dessa tre år vid seminariet,
efter dessa tre år af starkt, intensivt
arbete och framåtskridande.
”Hon skall få slita och arbeta alla
sina dar,” hade moster Wennervik
sagt, och jag hoppades, att det skulle
blifva så.
Det ringer ibland på tamburklockan.
Då spritter jag till och undrar om det
inte kan vara vaktmästarn från
seminariet. Man har sagt mig, att han inte
kan komma förrän efter klockan 5,
men hvem kan veta? Afgörandet kan
ha skett tidigare detta år.
Hoppet sjunker i hvarje ögonblick.
Naturligtvis ha alla de andra fyrtiåtta
varit duktigare än jag. Och naturligtvis
har jag svarat orätt många gånger, utan
att jag själf har märkt det.
Klockan slår tre. Då ringer det
på nytt.
Det är en släkting och kamrat till
mig, som kommer. Hon söker inträde
i år, hon som jag, och vi ha varit i
samma grupp under förhören.
SELMA LAGERLÖF
Hon kommer upp för att tala om,
att vi ha gått igenom, vi båda. Hon vill
inte säga hur hon har fått veta det, men
underrättelsen kommer från säkert håll.
Och så snart som hon har fått veta det,
har hon skyndat att bringa mig
budskapet, för att jag inte skall behöfva
sitta och vara orolig längre.
Jag vet inte hvad jag säger eller gör.
Jag vet inte om jag tackar henne. Jag
smyger mig undan längst in i våningen
för att få vara ensam.
Jag kan alls inte behärska mig. Jag
skakar och darrar och kan inte hålla
mig stilla. Och tårarna störta fram ur
mina ögon.
Jag känner, att jag har öfvervunnit
det värsta. Jag är inte mer hjälplös och
beroende. Jag har en bana framför mig.
Jag skall kunna tjäna mitt eget bröd
och själf få råda öfver mina handlingar.
Det skall bli min egen sak att nå, dit
jag vill nå.
k
Det är på Grand Hötel i Jerusalem
en kväll i mars år 1900. Jag har blifvit
utkallad ur mitt rum af Jemil, vår
syriske dragoman, för att ta emot en gäst.
Denna gäst kan inte införas i mitt rum,
inte heller i den stora
mottagningssalongen. Dragomanen anser sig inte
kunna föra honom längre än till
hotellets förstuga.
Det är heller inte att undra på, för
den främmande har inte något
inbjudande utseende. Det är en gammal
neger af en fruktansvärdt ful typ, en
man, som med sina ofantliga läppar,
sina långa ap-armar, sina utsvällda
muskler, sin tunga kropp och sin grofva,
barklika hud gör intryck af att ha
tillhört den människoras, som fanns till
före syndafloden. Och denna figur är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
