Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNLJOT GELLINE
skola vädja till ännu en gudsdom,
innan vi lägga sak mot dig? Jag hör
nog, att de kringstående yrka därpå,
efter de i det längsta ha svårt att tro
en kvinna om ett brott som ditt nu.
Må de då få sin vilja fram. Ja, kan
du i morgon inför hela
tingsmenigheten bära ett hvitglödgadt järn nio steg
utan att få den minsta blåsa i handen,
då skola vi tro, att du är utan skuld.
Som viking har jag i främmande
länder sett oskyldiga, utan att bränna sig,
springa öfver glödgade plogbillar.’”
Han slog ibland på silfverbältet
som för att ge ökad myndighet åt sitt
hviskande tal. Och så snart han
tystnade, bakbundo de andra fränderna
hennes händer och ledde henne till
skämman, som låg några steg därifrån.
Där blef hon inlåst. Gårdsfolket
stängdes in i storstugan. Sedan ställde
fränderna sina steg mot tingsbacken,
och de andra gillesgästerna följde deém,
häpna och tysta.
Några stannade likväl för att hålla
vakt, och de kröpo in under skämman,
som stod ett stycke öfver marken på
fyra stenstolpar.
Kläder och renhudar hängde under
bjälkarna i skämman, och i väggen var
ett rundt vindöga. Där stod Ingefrid i
nattskenet med pannan mot det
alnstjocka stockverket. Det var
midsommartid, och ängsullen lyste långt borta
som nyfallen snö. Halfvissna
gullvifvor, utblommade maskrosor och
friska smörblomster blandades med
prästkragar och hundlokor.
Blommorna hade andra namn då än nu,
somliga kristna, andra hedniska, men
fast många hade slutit sig för natten,
kunde hon ändå känna igen de största
mellan blad och luftiga strån.
Då framkom till vindögat, när
vak
819
terna hade somnat, en man, som var
så stor, att hon aldrig hade sett hans
like. Han bar skarlakanskläder och
höll ett guldbelagdt spjut i handen, och
ansiktet hade ett strängt och tankfullt
utseende.
”Jag är Arnljot Gelline,” sade han,
”fast mitt namn var ett annat i min
barndom. Har du inga anförvanter,
bondedotter, som kunna försvara
dig? ”
”Min moder är för skröplig och
gammal, ”” föllo hennes ord, ”och
Vikar, min broder, gick till Olov
Tryggvesson och blef borta. Jag hade också
en yngre broder. Han trifdes aldrig
hemma, utan lefver i skogarna, och
jag tror, att han blifvit stigman och
röfvare. Men när jag nu ser på dig
riktigt noga, märker jag, att han i natt
kommit tillbaka i rätta stunden.”
"Det är som du säger,” fortsatte
Arnljot Gelline, ”och en god tur var
det, som förde mig hit just när du så
väl behöfver broderligt skydd. Jag
gick hit ned till bygderna för att träffa
dig och den gamla. Genast mötte jag
ett mummel om onda händelser. När
tissla byamännen om annat!”
Hon rodnade starkt och svarade:
”Ingen kan mer sörja öfver den
gåtfulla olyckan här i natt än jag, ty nyss
förut under gillet hade jag tillsagt
Torland min tro för lifvet. Det var väl
därför, när jag under kärleksfulla
tankan tog hans kallnade händer, som
hans blod en sista gång steg upp till
det stackars genomstungna hjärtat, så
att det slog ut en röd ros på skjortan.”
”Jag visste, att du var oskyldig,”
sade han efter att en stund ha grundat
på hennes svar. ”Men svårt lär du få
att också öfvertyga Torlands fränder,
om du inte ken bestå det prof, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
