Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
nu fordra af dig. Förstår du, hvad det
är att hålla ett glödgadt järn? Jag
tänker, att både skyldig och oskyldig
brukar få skinnet lika brändt, om ingen
undergörare förut stukit på någon
hemlig salfva. Fast natten lider, ser
jag ännu ingen barmhärtig människa
komma med någon smörjelsekruka.
Men jag skall försöka att hjälpa dig.
Jag har alltid trott på min egen kraft.
Ingefrid, min syster, en sådan man är
oöfvervinnelig, och han kan oskadd
hålla i glödande järn.”
Utan att säga något mer vände han
sig om och gick upp på tingsbacken.
Där hade en from predikare byggt
upp ett litet. altare af torf midt i en
rundel af höga stenar och läste och brände
rökelse. Bredvid låg Torlands bleka lik
på en bår, och ett stycke därifrån
glödgades ett järnspett i ett flammande bål
af ved och kol.
”Hör mig, byamän,” sade Arnljot
Gelline, ty fast det ännu knappt var
full dager, hade tingsmenigheten
nyfiket samlats öfver hela kullen. ”Jag
är Ingefrids broder, och det är
fränderätt att åtaga sig en kvinnas sak. I
skogarna förde min stig ofta utefter den
brantaste stupan, och där gick jag i
lära. Räck mig järnet! Jag har aldrig
fruktat någonting, och därför har jag
lyckats i det mesta.’”’
Två trälar gingo då till elden och
drogo fram det glödgade spettet med
tänger. Det steg en-hvit rök, när de
släpade spetsen genom det daggvåta
gräset, och hettan var så stark, att de
måste svepa manteln om ansiktet ända
upp till ögonen. De kastade spettet
framför Arnljot Gelline, och järnet sken
på honom som en lykta.
”"Välan, välan, ” sade han och böjde
VERNER VON HEIDENSTAM
sig. Med ett snabbt grepp lyfte han
spettet.
När han hade tagit ut de första två
stegen, spårades ännu ingen smärta i
hans drag, utan de voro lugna och
glada. Och när han hade gått ännu fem
steg, började folket vifta åt honom och
ropade: ”Järnet sveder honom inte.
Hög och oskadd går han framåt och
fullgör, hvad inga andra skulle våga.
I hans hand blir det omöjliga möjligt.”’
Men vid det näst sista steget kom
han att lyssna på jublet, och en röst
vaknade inom honom och hviskade :
"Arnljot, kan en människa utföra ett
sådant under?” :Som det tviflet fick
makt öfver honom, brast hans kraft
som en alltför hårdt spänd bågsträng,
och han måste släppa spettet.
Predikaren skyndade fram med en linda och
ett insegel för att vira om handen och
försegla bindeln till närmare
granskning. Men Arnljot Gelline sköt bindeln
ifrån sig och höll upp handen. Då
syntes det för alla, att den hade bläddror
på insidan.
Solen hade nu gått upp öfver fjällen.
Lagmannen ställde sig på tingsstenen,
och lurarna skallade. ”Du är i den
skyldigas ställe,” sade han strängt,
”"och jag dömer dig till mansbot för
dråpet. ”
”Ni gårdssittare, ” svarade Arnljot
Gelline med ett bittert leende, ”’den
boten få ni vänta på.”
Då blef det rörelse bland
tingsmenigheten, och alla händer lyftes, medan
väl tusen röster ropade: ” Ulfsgäld,
ulfsgäld, lys ulfsgäld öfver den
lagtrotsaren !
Lagmannen vände sig till Arnljot
Gelline med orden: ”Hus och hem
skall du öfvergifva. Du skall rymma
häradet och gå fredlös på skogen som
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
