- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1908 /
821

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARNLJOT

ett vildt djur. När du dör, skall du
läggas under ett stenrös vid stigen.
Hvem som helst må strafflöst dräpa
dig, men ingen gömma dig i sin stuga.
Bort härifrån som en ulf!”

Hela menigheten begynte då skria
på samma hvisslande sätt som vid
vargdref och sjöng:

”Ulf, ulf, som ulf skall du gå,
som ulf till sist din bane få.”

Arnljot Gelline riste spjutet i sin
svidande hand och svarade: ”Den
domen är jag nöjd med. Och er, ni alla,
som sofva i säng och spisa under tak
och döma efter era vidskepelser och ha
så mycket svårare än vi skogsmän att
läsa sanningen i ett människoöga — er
förklarar jag fejd till min sista stund.’”
Därmed bröt han tingsfriden och dref
undan byamännen åt alla sidor, innan
han gick tillbaka ned till gården.

Han ryckte upp dörrarna till stugan
och skämman, och modern och
Ingefrid dukade fram den sista måltid, som
han hade rätt till i fädernehemmet.
Men han åt litet. ” Friheten och
ödemarken, det är mitt rätta hem,” sade
han och bröt snart upp.

Nu vandrade han allt längre upp
mot de jämtländska dalarna, och en
afton kom han in i en djup mo. Det
dånade och brakade i furorna, och det
gjorde honom eglad i hjärtat. Stigen
ledde fram till en bergvägg, och mossan
hängde från de upplastade
klippstyckena. Nedanför sutto några
skogsgångare kring en eld, och de hade sina
kvinnor med sig. Men det syntes, att
det inte var vanliga kvinnor, utan
skogsrån. De voro mycket rädda att
visa sin rygg, som var ihålig som en
murken trädstam. Stort besvär hade de

GELLINE 821

också med att stoppa sin räfsvans under
kjorteln, så att den inte skulle märkas.
För att lättare förvilla männen
snurrade de med sina bruna ögon och lutade
på sina gulbleka och smala ansikten,
som hade lingonröda fläckar på
kinderna. Under tiden pratade de och
snattrade, så att det lät som i en
fågelbur. Arnljot Gelline brydde sig inte
om dem, utan satte sig ned och tog
fram en silfvertallrik. På den spisade
han. När han hade slutat och höll på
att torka tallriken, sade han: ”Hvad
nytt, stigmän ?”

”Bara det, ” svarade de, ”att från
Snasahögen har det de sista dagarna
hörts ett så förtviflat gråtande, att vi
helst tagit en lång omväg.”

”Jag skall gå dit upp i morgon och
forska, ”” svarade han. Och så sträckte
han ut sig på mossan lika stolt och
förnämligt som den rikaste byaman på
sin fjäderkudde.

ÖDEMARKENS LÄNGTAN.

Nästa morgon gick Arnljot Gelline
upp på Snasahögen. Luften var klar
och stilla, och rundt om låg den
svartblå fjällkedjan med sina hvita
snöstrimmor. Dvärgbjörken doftade starkt,
och några fjällsippor lyste ännu i
klockljungen, men till sist blef det bara kala
hällar att vandra öfver. Hvart han än
såg, spirade ingen rök från någon
människoboning. Slutligen kom han till ett
urgammalt offerställe, där en väldig
sejtsten, frätt af oräknade vintrar, stod
omgrenad af mossiga renhorn, som i
ett snår af torra buskar. När han
stannade vid sejten, hörde han en suckande
och förtviflad gråt som djupt ur
ödemarkens bröst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:25:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1908/0829.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free