Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
824
kan sitt spjut och följde med bland
stigmännen.
Då hären hade kommit ned på andra
sidan fjällen, i närheten af Stiklastad,
lägrade den sig om natten i gräset och
sof under sköldarna. Olof Haraldsson
vaknade mot dagningen och bad sin
skald, Tormod Kolbrunnarskald, att
sjunga något. Tormod satte sig då upp
och slog harpan. Han sjöng några
flockar ur det gamla kvädet Bjarkamal:
""Dag är upprunnen,
hanen gal.
Ej väcker jag er till vin
eller väna vifvets hviskning,
men till hårda vapenlekar.’”
Hela hären vaknade då vid sången,
och konungen gaf Tormod till tack för
kvädet en guldring, som vägde en half
mark.
Därefter skyndade han att fylka
sina skaror och ställde skalderna
närmast märket, så att de skulle kunna se
och besjunga striden. Framför dem
samlade han stigmännen, men ännu
fattades det någon, som var stark nog att
stå allra främst. Julisolen sken
brännande, och för att kunna se sig
omkring efter en sådan kämpe, skuggade
konungen öfver hjälmen med sin hvita
sköld, som var belagd med ett helgadt
guldkors. Då fick han syn på en man,
som var så stor, att de andra bara
räckte honom till axlarna. Mannen
gick fram till honom och sade hälsande :
”Jag är Arnljot Gelline. Hittills har
jag litat till egen kraft, men nu vill jag
tro på dig, konung.”
Som Arnljot Gelline hade uttalat de
orden, kände han, att spjutet med ens
började skälfva i den förut så säkra
handen. ”Bara en gång förr har jag
VERNER VON HEIDENSTAM
smakat en sådan svaghet, mumlade
han för sig själf, ”och det var, när jag
bar glödjärnet och vid sista steget
råkade att tveka.”
Olof Haraldsson lät då döpa honom
och ställde honom i spetsen framför
fylkingen. . Bakom honom ropade
hären: ”Fram, fram, kristmän,
korsmän, kungsmän !”
När striden begynte, drog sig en
rodnad öfver solen, så att det blef
halfskumt som under natten. Öfver
bondehärens svarta strimma skallade
härropet: ”Fram, fram, bondemän !”
De främsta höggo med svärd, de
närmsta stucko med spjut, och de
bortersta sköto i töcknet med sina
bågar. Strax vid det första pilregnet
segnade Arnljot Gelline döende i gräset.
En liten fjällfågel kretsade länge öfver
hans hjälm, men så måste fågeln lyfta
i höjden och fly, ty pilarna smattrade
som stormhagel.
Striden blef hård bland det
förtunnade manskapet. Konungen, som hade
fått ett yxhugg i vänstra låret, lutade
sig mot en sten, och där blef han
nedstucken med ett spjut. När Tormod
såg honom falla, gick han blödande till
en skämma, där en läkekvinna höll på
att förbinda de sårade. ” Fasligt blek
är du,” sade hon, ”men här har jag
kokt samman örter och stött lök, och
sväljer du litet, kan jag sedan på
löklukten känna, om du har fått dödssår
på tarmarna.” Tormod kastade då af
sig kläderna och svarade: ”Inte har
jag grötsjukan. Skär hellre upp såret
här i bröstet och räck mig en tång, så
att jag själf får rycka ut den afbrutna
piludden. Guldringen min får du i lön,
och det är en god dyrbarhet, ty nyss
fick jag den af Olof Haraldsson.”
Kvinnan hämtade då tången. När han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
