Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNLJOT GELLINE
ryckte ut udden, följde hvita och röda
tågor med från hjärtat. Han såg på
dem och sade, innan han sjönk ihop
och dog: ”Väl har konungen födt oss,
efter jag är så fet om hjärtrötterna.’’
Konungens lik blef sedan bortfördt
i hemlighet och slutligen nedmylladt i
en sandbacke. Först tolf månader och
fem nätter därefter togs det upp. Det
hade då hållit sig så väl i den torra
sanden, att kinderna ännu hade färg,
och hår och naglar hade vuxit. Håret
klipptes af och lades i ett kärl med
vigd rökelse, men när rökelsen var
förkolnad, låg ändå håret kvar obrändt.
Folket sade då, att han var en
sannhelig man, och hans lekamen blef svept
i dyrbara tyger och bisatt på högaltaret
i Nidaros. Med sitt skägg och sin röda
skjorta var han inte olik de kullstörtade
belätena af den forne Tor, och han
blef sedan dyrkad som Norges
skyddshelgon.
Men borta bland fjällen lefde
Inge
825
frid i sin koja, och lappen bar troget
bränsle och vatten till hennes härd. Ett
helt år märkte hon, att han gick
modstulen och tystare än förr. Till sist,
när hon frågade, hvarför han var oglad,
berättade han om slaget vid Stiklastad.
”Min själ flög i fågelhamn omkring där
under pilregnet, ”” hviskade han sorgset
leende. ”Det var första gången, jag
sett Arnljot Gelline blekna och darra.
Han trödde inte längre på styrkan i
sina egna armar, utan på Olof
Haraldssön. Då förstod jag, att hans stund var
kommen. När bönderna för andra
gången spände bågarna, hade han redan
stupat. ”
Ingefrid satt i dörren med händerna
knäppta om knät och blicken långt borta
bland de ändlösa fjällkammarna, där
aldrig något vallhorn hördes. ”Ni män,
som bo därnere i byarna eller
skogarna,” sade hon, ”gårdsmän och
ödemarksmän. Så länge ni lita till egen
kraft, går det er bäst.”
53.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
