Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840
färg på kinderna och talade helt
intresseradt med den unge herrn, som var
hennes bordsgranne.
Då Frank Wilson kastat en flyktig
blick på denne, måste han sätta på sig
binokeln och se på honom en gång
till. Hvar hade han sett den mannen
förut? Han lade ett ögonblick ned
gaffeln och funderade, men utan
resultat. Italienare naturligtvis — ingen af
de andra nationer han kände hade det
leendet, som just nu gjorde det mot
miss Violet framböjda ansiktet så
strålande gladt och lifsberusadt. Nå, det
var kanske bara typen han kände igen
— en af de vanliga romerska med låg
panna, örnprofil, starka ögonbryn och
litet utskjutande haka. Det tycktes råda
mer än vanlig table-d’höteförtrolighet
mellan honom och de bägge
amerikanska damerna ... nåja, mrs Carlton
hade ju ett frikostigt sätt att öppna sin
famn för alla... ”Seid umschlungen,
Millionen” ...
Nu vände hon sig om mot ett
fönster, som stod vidöppet för kvälls-’
luften bakom hennes rygg, drog
frvsande ihop sina blottade axelblad och
såg sig hjälplöst om efter en af
upppassarna. Då ingen af dessa fanns ill
hands, flög italienaren tjänstvilligt upp
från bordet och stängde fönstret. Frank
såg nu, att den unge herrn var klädd
i frack och hvit halsduk, alldeles som
uppassarna, men med en hvit
krysante.mum i knapphålet ... och i samma
ögonblick visste Frank, hvem han var.
Antonio! ”Grefve Antonio!’”
Som i en biograf såg han för sig
ristorante Le Venetes roseninhägnade
takterrass i Rom, under hvars
gnistrande stjärnhimmel han intagit så mången
treflig middag tillsammans med glada
landsmän och målarekamrater, då
pen
"innor,
ERNST LUNDQUIST
sionsmenun blifvit honom för enformig.
Och alltid togo de helst plats vid ett
af Antonios bord längst bort till höger,
ty han var en sådan idealisk uppassare,
så rask och nitisk i sin tjänst, och han
var en man, som man kunde både
skämta och resonera med; alltid visste
han sin plats, men ändå hade man 2n
angenäm känsla af, att man talade med
en jämlike, en gentleman. Bara hans
sätt att ta emot sina drickspengar, så
där lagom likgiltigt, som om de alls inte
vore afsedda för hans egen byxficka ...
Det var inte åtta dagar sedan
Antonio serverat honom de sista
jordgubbarna för året. Och nu satt han här!
Bordsgranne till miss Carlton och
synbarligen inbegripen i en ganska liflig
flirt med henne midtför näsan på
hennes mor, som föreföll nästan lika
betagen som flickan!
Nej, det kunde inte vara möjligt, det
måste vara någon underbar likhet.
Italienaren kände visst, att Franks
ögon voro oafvändt riktade på honom,
ty nu vred han mekaniskt på sitt vackra
hufvud och mötte hans blick. Inte en
ryckning, inte en färgskiftning; deras
ögon hängde fast vid hvarandra i en
lång minut, sedan vände han sig åter
till miss Violet och sade något, och hans
leende var lika soligt som förut. Men
nu visste Frank, att det var Antonio.
Uttrycket i de där lugna, svarta ögonen
hade haft något forskande, som om han
tänkt: är du en fiende?
Under den återstående delen af
måltiden försökte Frank Wilson ägna sig
åt maten och ej visa sina
landsmanatt deras bordskavaljer väckt
hans intresse. Ett par gånger växlade
han och damerna hälsningar med
vinglasen, det var allt. Antonio satt då
och såg ut i rummet eller ned på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
