Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
jag har försummat henne ända sen i
går morse. Du finner henne säkert vid
tidskriftsbordet i salongen med alla
taggarna utspärrade och näsan öfver
Harpers Magazine... det är hennes
vanliga tillflykt, då hon är stött.”
Violet tvekade synbart, men hon var
van att lyda, och hon gick.
”Men inte kunna vi stå här och
prata midt i afdukningen,” sade mrs
Carlton och drog Frank med sig. ”Låt
oss gå ut och sätta oss på en soffa
här utanför hotellet ... kvällen är ju
stekhet, vi behöfva inte ens något på
hufvudet.”
Och nu sutto de två där ute i det
varma blåa mörkret, där allt var tyst
och ensligt. Det osynliga hafvet andades
djupt några steg ifrån dem, stora
stjärnors spegelbilder brötos och plånades
ut i de långa, tröga dyningarna, och
öfver squarens gräsmattor och buskage
glimmade eldflugornas ljudlösa
fyrverkeri, snabba fosforlinjer, som genast
slocknade i den stillastående luften.
Frank hade tändt en cigarrett, medan
mrs Carlton ifrigt tog till ordet:
”Han dök upp här för en tre fyra
dagar sedan, åtminstone hade inte vi
sett honom förut. Han bodde då ännu
inte på hotell Savoia. Vi mötte honom
på strandpromenaden ett par gånger,
och jag lade märke till, att hans svarta
bläckplumpar till ögon genast sögo sig
fast vid Violet. Alltid var han ensam,
det var det enda påfallande hos honom.
En gång, då vi som vanligt druckit vårt
eftermiddagste i Kursaal, stod han
utanför grinden och väntade på oss, och
under hela hemvägen till hotellet kände
jag, att han följde efter oss. Dagen
därpå — det var i går — voro Violet
och jag och lady Wilford ute på
morgonpromenad. Vi ämnade oss åt
Zoagli
ERNST LUNDQUIST
hållet; där är sådana härliga gamla
oliver i alla backar, och de skugga så
skönt i sommarhettan. Jag vet inte,
om ni har lagt märke till det
öfvergifna klostret, som ligger mot slutet af
stadsgatan med en praktfull vy öfver
hafvet ... nå, den vyn ha då nunnorna
aldrig haft någon glädje af, ty
gallerfönstren äro utvändigt försedda med
ett slags hoar af järnbleck, som alldeles
stänga utsikten. På den låga stenmuren
midtför klostret satt nu vår italienare
och såg dit upp, som om han haft
fönsterflirt men någon af de döda
nunnorna, men jag förstod nog, att det var
oss han väntade på. Just som vi komma
midtför honom, ger den odrägliga lady
Wilford sig till att stanna och titta dit
upp och utgjuta sig i beklaganden öfver,
att man inte kan få komma in i det där
klostret och se hur de haft det, de
stackars clarissinnorna, som =<aldrig
fingo -visa sig ute eller se någon
människa — le chiuse, de inspärrade,
kallades de ju också i dagligt tal. Hon hade
ju ingen aning om, att karlen förstod
engelska. Men i ett nu står han
midtför oss med hatten i handen och
erbjuder sig att visa oss klostret; han har
händelsevis nyckeln i fickan, han
kommer just nu från sindacon, som åtagit
sig att sälja klostret för stadens
räkning. Ja, i häpenheten togo vi
naturligtvis emot anbudet, och så gingo vi
med signor Conti till ciceron igenom
hela klostret, besågo de tomma,
dammiga cellerna, öfvertygade oss, att man
från deras fönster bara kunde se en
bit himmel och inte en skymt af den
syndiga gatan, profvade orgeln i
kapellet, häpnade öfver det kolossala
köket, där man kunde laga till kalas
för flera hundra personer, och svalkade
oss under träden i den förvildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
