Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREFVE ANTONIO
egendom. När helst hon tröttnar på
sitt reslif, skall hon tas emot här med
öppna armar af sin lydiga dotter och
sin vördnadsfulla son, och helst skulle
vi se, att hon aldrig lämnade oss, utan
stannade i klostret som dess käraste och
mest hedrade gäst och gjorde les
honneurs i dess salonger så, som endast
en världsdam med hennes fina
lefnadsvett kan det... hon skulle då komma
att utöfva en omotståndlig
dragningskraft på den angloamerikanska
turistvärlden ...”
Hans ordflödes jämna, smekande
ström afbröts här af ett fruktansvärdt
skrammel. Mrs Carlton hade slagit upp
sin stora solfjäder och fläktade sitt
ansikte med den, så att
elfenbensskifvorna rasslade. Hon ville dölja, att
hon skrattade, men hon kunde ej
hindra sin mage från att hoppa. Signor
Antonio gjorde en paus och väntade
med de tunga ögonlocken nedfällda,
men då solfjädern sänktes och de stora
runda ögonen stirrade emot honom som
förut, nyfiket och med en skrattglimt
i ögonvrån, fortfor han:
”Hvad jag nu har sagt kan
förefalla djärft och kanske taktlöst. Men
jag är inte rädd för en sådan
anklagelse, ty jag vet, att jag uteslutande
har talat i min älskades intresse. Den
varma, outsläckliga kärlek, jag hyser
för henne, har förestafvat mig hvarje
ord, och jag vet, att hon skulle ha gillat
mig, om hon hört på... det är nog
för mig. Hon har sagt mig, att jag är
henne kär öfver allt i världen, och att
hon aldrig skall gifta sig, om hon inte
får bli min hustru. Jag tror på henne
som på madonnan själf. Jag har hos
henne tyckt mig ana en sällsynt
viljekraft och en nästan förfärande styrka
i lidelsen. Så mycket är säkert: hon
851
vet, hvad hon vill, och hon sätter in
hela sitt lif på att drifva det igenom.
Under den korta stunden på balkongen
i går kväll sågo vi rätt in i hvarandras
själar ... vi förstå hvarandra, och oss
kan ingen åtskilja.’”
Under de sista orden hade hans
ansiktet alldeles tappat silkesmasken;
den energiska hakan sköt ut, som om
den ville trotsa en värld, och de
sammetsmjuka ögonen fingo en hård,
stickande glans, på samma gång som
rösten vibrerade af återhållen känsla.
Frank Wilson satt där med en nästan
andäktig min; om detta var komedispel,
så var det mästerligt, det måste
erkännas.
Mrs Carlton hade rest sig upp,
dragit ner slöjan för ansiktet och gått
fram till fönstret efter att ha gifvit
Frank en vink, som han riktigt
uttydde så, att hon önskade ett slut på
det löjliga uppträdet. Han steg upp,
och italienaren följde hans exempel.
”Min bäste grefve Antonio,” sade
han med ett lätt sarkastiskt tryck på
titeln, ”har ni nu sagt mrs Carlton,
hvad ni har på hjärtat? I så fall...
och då ni lika väl som jag inser, att
ert anförande inte kan göra anspråk
på något svar från hennes sida...”
”Däri misstar ni er, signor
Vilsonne, ”” sade Antonio och rätade upp
sig med lugn värdighet. ”Jag gör
naturligtvis anspråk på ett svar, men inte
nu, inte förr än signoran allvarligt
genomtänkt hvad jag i den djupaste
vördnad haft den äran att säga henne
.. och ännu en gång talat med sin
dotter och fått bekräftelse på, att hon
gillar mitt handlingssätt. Jag skall
därför inte längre uppta den dyrbara tiden.
Med ett ödmjukt tack till signora
Carlton för hennes godhet att låta mig tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
