Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
profva en snygg och billig klänning.
Lilly gäspade långdraget. Hon vände
litet på hufvudet och tittade på
porträtten. De sågo verkligen ruggiga ut,
när solskenet föll på dem. Man såg
alldeles tydligt, att färgen var sprucken.
Det var sant, man skulle ju inte få dra
ifrån jalusien så pass, att solen kom
åt dem. Men det kunde väl inte skada
för en gångs skull. Hon drog i snöret,
så att solstrimman nådde nästan ända
upp till öfversta raden. Det var riktigt
upplyftande att se, så de ljusnade i
ansiktena. Och baron Patriks gula hår
blef nästan guldgult. Han kanske inte
hade sett så dum ut, fast han var ljus.
Hon drog plötsligt för jalusien igen.
Om hon skulle passa på och gå in i
skräprummet nu, när farmor och faster
voro i kyrkan. Det hade inte blifvit af
i går och det kunde verkligen vara
roligt att titta. Det var väl bäst, att
man började arbeta på skarpen. Det
skingrade ju sorgerna en liten smula
för jägmästaren Leo i Skogsbruden,
och när solen sken, behöfde man väl
inte vara rädd. Det var också skönt
att vara alldeles för sig själf och tänka.
Hon gick uppför trappan och vek
af inåt östra gången. Den såg
verkligen inte ett dugg hemsk ut så här på
förmiddagen. Det var bara det, att ens
steg smällde litet för starka, så att det
gaf eko någonstans långt där inne. Men
det var en skön tanke, att det ändå
inte kune spöka, förrän det blef mörkt.
Hon öppnade dörren till
skräprummet och steg beslutsamt in. Det rådde
en nästan skum dager därinne, ty
fönstret var mycket litet, liksom alla på
slottets baksida, och dessutom så
dammigt, att det såg mera ut som horn än
glas. Hon ref en bit urblekt möbeltyg
från en halt stol och försökte torka af
H0.
857
dammet, men det tycktes inte gå utan
vatten. Hon släppte trasan och
försökte få upp fönstret, men det fanns
inga gångjärn. De måtte inte ha varit
vidare fanatiska för frisk luft på
Joakims tid.
Hon tittade sig omkring. Jo, nog
voro möblerna antika, alldeles förfärligt
antika. Till och med Fina, som var
femtiofyra år, måste tycka det. Men
hvarför hon trodde, de voro så
dyrbara, var mindre påfallande. Bevare
en, hvilken smörja! Lilly gick
omkring och strök med sitt pekfinger på
stolsryggar och soffkarmar. Det blef
ränder i dammet öfverallt, och bara
hon tog i en bit tyg, kunde hon få
lösa hur stora stycken som helst. Det
ordentligt föll sönder. Och taglet, som
tittade fram inunder, såg inte hygieniskt
ut. Var det inte blanka fånigheten att
spara på sådant här, om nu också
gubbarna i galleriet händelsevis lagt upp
sina stöflar på pallarna, eller damerna
Suttit utstyrda i sina pipade halsjärn
och skvallrat i sofforna? Men Fina
hade en nästan vild passion för de här
skatterna. Var det inte konstigt, att
just främmande människor voro så
måna om det, som man själf inte
frågade så värst efter? Herr Joakim Ek
skulle säkert ha tyckt, att man var en
hedning, som gick och tänkte så här.
Men kanhända man var det? Hon
beskådade med mera intresse den
gamla soffan på vänstra långväggen.
Var det inte en sådan där, som
madame de Récamier satt i på taflan i
salongen? Jo, bestämdt. Tänk, om
hon skulle ta och fiffa upp den och
ta in den till sig? Då kunde man sitta
alldeles som madame Récamier, och det
vore verkligen romantiskt. Man kunde
låna Patriks höga golflampa, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
