Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858
hvita klänningen kunde man ta och
klippa ärmarna af. Det blef alldeles
som på taflan.
Ja, fröken Ekström skulle minsann
få titta på den. Och den här gamla
ekstolen med korkskrufsbenen kunde
nog också få en mission att fylla. Det
var en precis likadan, som Tekla
Wallenstein satt i på dramatiska teatern,
när de kommo in och sade, att
Piccolomini hade stupat. Hur många ben
hade den? Tre, nej, två och ett halft.
Och så var ryggen sprucken. Men den
där underligheten, som den var klädd
med, hade bestämdt varit gyllenläder,
och Andersson i stallet kunde ju
:svarfva.
Lilly lade upp den lytta stolen i
sin utvalda soffa. Hon inspekterade
vidare, och slutligen kom hon till den
öfvertygelsen, att nästan alltihop kunde
lagas och bli utmärkt vackert. Det var
egentligen bara en gammal dörr, eller
kanske det var en sängbotten, som
föreföll absolut omöjlig till någonting.
När hon kommit till detta lysande
resultat, tog hon bort ekstolen ur soffan
igen. Det kunde vara roligt att
verkligen se, hur madame Récamier satt.
Hon placerade sig med omsorg i den
ändan af soffan, där karmen fanns.
Men hur var det, satt inte madame
med sina ben rakt utsträckta på
soffan? Och hon hade förstås inte
förkläde på sig. Lilly tog af sig förklädet,
drog upp sina fötter och försökte ändra
ställning. För att stödja sig tog hon
tag med vänstra handen mot den höga
väggpanelen. I samma ögonblick
uppgaf hon ett litet förskräckt gallskrik.
Det, som sedan hände, tog
knappast en minut, och när den var
förrunnen, fanns ingen människa i
skräprummet. Inte ett ljud hördes. Det
ULRIK UHLAND
enda, som tycktes lefva bland de gamla
fallfärdiga möblerna, var en blek liten
solstrimma, som kastade en ljus rand
snedt öfver Tekla Wallensteins halta
stol. — — —
Nere i köket stod Fina och torkade
leran af en galosch, som det stod L. S.
i. Hon var vid ytterst dåligt lynne, ty
hon saknade en äkta silfversked.
”Det är, som om själfva den elake
hade farit i allting, ända sedan baronen
blef liggande.” .
”Men inte vill väl Fina påstå, att
skeden har kommit bort, för att baron
har influensan?” frågade Jakobsson,
som stod vid fönstret och rökte på sin
pipa. Han höll skickligt pipan kvar i
ena mungipan och hade händerna i
fickorna. Detta var en ställning, som
aldrig förfeladeé att reta Fina, ty det
såg ut, Som om han inte hade ett tecken
att göra.
”Lika väl som Jakobsson står och
är försmädlig, kunde han laga
gehänget på jaktväskan. Baron Patrik
frågade i morgse om det var gjordt.”
"På sönda’n? Hur är det
egentligen med Finas sinne för religionen ?
Och så borde Fina komma ihåg, att
man ska inte stormträta på
hvilodagen.”
”Det vet jag lika väl som
Jakobsson. Men det är väl inte att träta, om
man vill, att folk ska göra nytta
åtminstone för grötsaltet.’”
Fina blötte trasan igen. Det var en
otäck sort att sitta fast. Hvarför skulle
också en fin flicka som Lilly trafva
omkring i rama rödleran? Hon kunde
väl hålla sig inne, när det såg ut så
på vägarna.
”"Anna, den slampan, hon måtte
väl tåla, hvad hon får. Jag skulle för
resten inte ha sagt ett ord, om hon inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
