Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
nyckeln till skräprummet för att titta
på de antika sakerna. Hon är förstås
galen, Fina. Men jag går väl nu.”
Jakobsson stängde dörren efter sig.
Patrik stod en sekund stilla.
”Kors i herrans namn!” sade han
till sist högt. Därefter gick han fram
och slog i ett glas vin. Men det
mondäna lugnet hade försvunnit till den
grad, att han spillde på rockuppslaget,
när han stjälpte i sig glaset. Han märkte
det visserligen med obehag, men han
kom sig icke för med att torka bort
fläcken. Plötsligt for ett helt annat
uttryck öfver hans ansikte, och han
slog handen i skrifbordet med en kläm,
som hade passat på en bondauktion.
”Nyekeln till skräprummet! Vid
alla gudar! Han hvisslade till.
När han kommit halfvägs öfver
förstugan, mötte han Anna, som kom ut
med tebrickan från friherrinnans rum.
”Säg åt fröknarna, att de stanna,
där de äro, tills jag kommer.”
”TJaha,” sade Anna förskräckt. Han
väntade, till dess hon försvunnit ned
i hallen, ty det var onödigt, att hon såg
hvart han gick. Därefter vek han af
inåt östra gången.
TJUGUANDRA KAPITLET.
Dörren till skräprummet gick upp
med detsamma. Han hade trefvat i
mörkret och känt, att nyckeln satt i
utanför. Han tog ur den och låste
dörren inifrån.
Han kunde inte hindra, att hans
hjärta klappade våldsamt, medan han
tog fram en liten stearinljusstump, som
han tagit ur en af sina skrifbordsstakar,
och tände den. Han kastade en snabb
och forskande blick öfver rummet med
863
en omedveten känning af, att han
kanske skulle få se någonting
fruktansvärdt. Hvad han fruktade, visste han
inte själf. Men bland de gamla
möblerna syntes inte ett lefvande väsen.
I alla fall hade Lilly varit här sedan
i fredags, det var ju tydligt, eftersom
dörren var öppen. Men hvarför hade
hon gått sin väg utan att stänga den?
Detta kunde antingen ha berott på, att
hon bara gått ut på en liten stund eller
också — att hon inte alls gått ut.
Patriks ögon blefvo nästan farligt skarpa.
Han hörde med förunderlig tydlighet
det där krafsandet på dörren inifrån.
Han lyste sig noggrant omkring.
Jo, alldeles säkert hade hon varit här.
Möblerna stodo inte på samma sätt som
sist. Då hade ingenting stått midt på
golfvet, där han hittat det fördömda
korset, och nu stod där en gammal halt
ekstol på sned. Tre små platta pa’lar
stodo uppradade på ett afnött
mahognybord, också midt i vägen. Detta var
knappast Finas verk, ty hon var nästan
infernaliskt ordentlig. Det här skulle
hon aldrig haft hjärta till.
Han böjde sig ned och tog upp en
hoprullad trasa, som såg ut att ha
begagnats till något. Fina var inte den,
som torkade någonting med
sidenbrokad, "om den också var möglig.
Han inspekterade vidare. Några
andra spår funnos inte. Det var bara
den här trasan och en viss
oordentlighet öfver det hela. Tyst, hvad var nu
det här? Mellan en gammal, platt
soffa och väggen lyste någonting blått.
Han drog upp ett stycke tyg. Det var
Lillys förkläde, det blåa med skära
sidenband, som han alltid misstänkt
vara inspireradt af ”TIza eller
Konstnärinnan ”.
Det var med en hand, som
ordent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
