Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
det. Han ställde sig vid fönstret och
tittade på det fula, svarta hålet på
mattan. Det skulle ha varit skönt att få
se den brinna upp just nu, att få se
den där lilla osande lågan breda ut sig
öfver hela mattan och från hela mattan
till hela rummet och från hela rummet
till hela huset. Det hade varit skönt
att få se hela den här stenklumpen,
som kallades Sjöberga, brinna upp.
Men en stenklump kunde förstås inte
brinna upp.
Han vände sig om mot fönstret.
Det var verkligen grått en morgon i
mars. Snön var nästan borta, men
marken var förstås kälbunden, trots
smutsen. Öfver den långa, sotsvarta
sänkan nedåt sjön, som i april skulle
lysa trolskt brunviolett, steg en tunn,
kylig dimma. Den ringlade sig in under
träden i allén och hängde upp sig på
grenarna som trasor. Han lutade
pannan mot fönsterrutan. Glaset var kallt
och svalkade. Men han var naturligtvis
inte vaken, eftersom allting föreföll så
ytterst märkvärdigt. Nu gick
Andersson ner i stallet, alldeles som vanligt,
naturligtvis. Hvarför skulle han inte
göra det? Det var ju hans förbaskade
skyldighet att klifva upp så här i ottan
och traska ner och sköta baronens
hästar. Det betalte ju baronen honom
för. Och medan han lade in sin första
portion Mellgrens etta för att bli
vaken, tänkte han förstås på, hvilken fin
karl baronen var, som låg hela dagen,
ifall det föll honom in, och som kunde
kosta på sig att ha influensa i tre
veckor.
Nu gick också rullgardinen upp i
pigkammaren. Alltså hade Fina ruskat
Anna vaken de bekanta tre gångerna.
Patriks hufvud sjönk ner mot hans
armar på fönsterposten. Han var
verk
869
ligen förfärligt trött. Och att tänka sig,
att en sådan sjuhimla, nästan äcklig
trötthet kunde komma sig af fyra rader
i ett gammalt bref, som hittats på ett så
fånigt ställe som i ett frimärksalbum.
Brefvet låg där borta på
skrifbordet. Han behöfde inte titta dit för
att se det. Han såg det så tydligt han
ville tvärs igenom alla träden i allén,
både den gridelina bläckplumpen i
vänstra hörnet och det tydliga märket
efter en tumme. Han visste också, att
det var fem snirklar på första
bokstafven och hade räknat ut, att det
behöfdes tvåhundraaderton <bokstäfver
för att åstadkomma :
H. Herr Baron.
Om det skulle behaga H. Herr
Baron att bli fideikommissarie på
Sjöberga, så skulle en sann vän kunna ge
ett godt råd, om H. Herr Baron
tillskrifver mig under adressen Havwai,
till hvilken plats vi komma i slutet på
mars. H. Herr Barons ödmjuka
tjänare
Olaus Broström.
Vid åttatiden kom Jakobsson som
vanligt in i köket för att dricka kaffe.
Han gäspade, medan han slog sig ned.
”Nå, hur är det med dem
däruppe?” frågade Fina.
”Det vete herran. Men det måtte
allt ha tagit på dem. Baron Patrik måtte
inte ha orkat gå och lägga sig en gång.
Han låg på soffan nyss i kläder och
allting.
”Min skapare,” sade Fina. Hon
satte ner den upplyfta kaffepannan
igen. ”Ja, är det inte det, jag alltid har
sagt? Han har ett hjärta som ett
fruntimmer, fast han låter så kort som en
doktor.”
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
