Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTIÄRSDAGEN
icke kunnat bli större. Borgmästarn
betraktade doktorn, och doktorn
betraktade borgmästarn. Lektorn satt
kapprak i stolt triumf och skrattade åt
dem båda.
Till sist utbrast borgmästarn:
”"Men hvarför i hundra helvete?
Kan du säga oss ett förnuftigt skäl?”
Det kunde lektorn tydligen inte.
Med ett inåtvändt leende satt han där
och såg ut, som hade han inte hört
hela frågan. Och den hade dock blifvit
framställd med all önskvärd tydlighet.
Borgmästarn hade till och med svurit.
Och det var en sällsynthet. Ty
borgmästarn var en fin karl.
Det blef doktorn, som kom att ställa
diagnosen. _
”Latinarn är full,” sade han
afgörande. ”Nu går vi och lägger oss.”
Därmed reste sig herrarna upp. De
voro ensamma på lokalen. Doktorn
kysste fröken vid disken, så att hon
blef vaken, och därefter gjordes
räkningen upp.
Men när de båda herrarna kommo
ut på gatan, var latinarn försvunnen.
Detta styrkte doktorn i hans
öfvertygelse, att diagnosen varit riktig, och
båda två uppsökte sina bostäder för att
sofva ut till följande dag.
Latinarn satt emellertid fullt nykter
i gungstolen i sitt gamla ungkarlsrum
och kunde inte begripa, hur han
kommit på den idén att förråda sin
hemlighet. Och för allt i världen skulle
han icke kunnat uthärda kamraternas
skämt, ifall de fått veta denna hemlighet
i hela dess sammanhang. Ty trots sin
enorma kroppshydda, var lektorn
ömtålig om sina inre hemligheter som
trots någon ung flicka. Och där han
nu satt, var han illa till mods.
Lektorn var nämligen hypokonder,
887
och han hyste skräck för
femtiårsdagar. Femtiårsdagar förde olycka
med sig. Det var som att fira sin egen
ålderdom och vidgå, att man snart
skulle packa ihop och gå ifrån alltihop.
Med ängslig försiktighet hade han i
åratal förberedt sitt lilla knep, ständigt
uppgifvit sig vara ett år yngre, än han
i verkligheten var. Ingen gammal
kokett hysterica kunde ha gått listigare
till väga för att dölja sin ålder. Och
nu hade han röjt sig, bara därför att
stämningen och vänskapen och kanske
spriten blifvit honom öfvermäktiga.
Han satt där och tänkte på alla de
krämpor, hvilka ingen kände så bra
som han själf, och högst missmodig
gick han denna afton till sängs.
Lektorn insomnade så tungt, att
han aldrig mera vaknade ur den
sömnen. Följande morgon väntade
man honom förgäfves i skolan. I
klassrummet sutto pojkarna och fnissade
under den första latintimmen. Rektorn
skickade förgrymmad vaktmästarn för
att väcka den försumlige kollegan.
Men lektorns gamla städerska, som
såg hur det var fatt, sprang in i
hökarboden och telefonerade efter doktorn.
Borgmästarn och doktorn möttes i
likrummet, och det dröjde långa
stunden, innan någon af dem fick fram
ett ord. Borgmästarn var hvit som ett
lakan, och doktorns händer darrade
inte bara af whisky, när han reste sig
upp ifrån undersökningen.
”Jag kan inte, ”” utbröt borgmästarn.
"’Jag sätter mig på tåget och far bort.’”
”Det duger inte,” fräste doktorn.
Nej, det dög verkligen inte. På
förmiddagen skulle magistraten
komma på uppvaktning. Därefter gick
den stora festmiddagen af stapeln.
Landshöfdingens namn stod främst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
