Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S
VIN xä
&f
—
DANIEL LIDHOLMS JULGRANAR.
ar MARI MIHI.
det var många herrans år
sedan, nästan i den gamla goda
: Y tiden, och vi sutto uppe och
språkade efter en kräftsupé på
Bälingeholm. Tarras Ulff var inne på
den tämligen nymodiga arbetarefrågan,
hvilken han fruktade skulle sprida sig
äfven öfver landsbygden i form af
ökade löner och afskaffade tullar.
”Och på det sättet kunna vi ju inte
längre existera.”
Då sade Daniel Lidholm :
”Kanhända det inte är meningen
heller.”
k
Snön hade fallit oafbrutet hela
natten, och ingen hade plogat upp den
kvartsmilslånga allé, som från
Fållberga leder ut till stora landsvägen.
För resten, hvad skulle man också
ploga med! Den ena af de gamla
utkörda oxarna stod med
kotledsvrickning sedan flera veckor, och den
uppruttna snöplogen låg kantvänd på
vedbacken och dugde väl inte till annat än
att huggas sönder och eldas upp.
Daniel Lidholm hade spänt för
kappsläden med en stor tomlåda
fastbunden bakpå och klafsade nu i sina
stora stöflar allén framåt, hack i häl
följd af märren, som knappt skulle
orkat draga honom genom drifvorna.
På landsvägen, där föret blef bättre,
satte han sig upp och åkte.
Det var julafton, och han skulle
fara milen ned till station för att
handla. De snälla människorna på
Skälboö hade bjudit honom dit öfver
julhelgen, fast inte precis gärna. Men
man tyckte synd, att han skulle sitta
ensam hemma på sin gård, där förfall
och elände lurade i hvarje vrå, där
ingen dörr gick i lås, och där inga
fönster tätade, där alla voro
sysslolösa, utom råttorna, där ingen visade
flit, utom. spindlarna, och till hvars
stora trappa med dess i blad- och
blomformationer smidda järnräcke sällan
någon annan gäst körde upp än den
beskedlige — länsmannen med sina
obarmhärtiga utmätningshandlingar.
Den yngsta fröken på Skälboö hade
själf åkt öfver för att be honom dit.
Och han hade bugat på detta vajande
sätt han alltid använde, och som han
kopierat efter en känd aktör han
applåderat i sin ungdom; hans stora
blå ögon hade tindrat af vördnadsfull
älskvärdhet, då han en smula
affekteradt lade vänstra handen på hjärtat
och försäkrade:
”Tro mig, fröken, det finnes ingen
människa, som det är mindre riskabelt
att bjuda än mig. Ty jag är alltid så
tacksam, när folk vilja se mig hos sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
