Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANIEL LIDHOLMS JULGRANAR
och — jag kommer aldrig
någonsin ...”
Ensam på julaftonen! — Den lilla
fröken var omgifven af ett tjog
släktingar hemma på Skälboö, och hon
tyckte detta var alldeles förskräckligt,
att sitta mol allena. Hade han inte
varit herre till Fållberga, skulle hon
nästan känt medlidande med denne
besynnerlige seigneur på sina gistna
golf under sitt spruckna tak. Mycket
mera enträget än hennes instruktioner
medgåfvo hade hon velat bedja honom
komma öfver till dem. Men hon var
alldeles för blyg att visa någon ifver,
utan önskade honom bara en riktigt
glad helg och for så hem till de sina
igen för att fortsätta sin oändliga
bord
löpare.
+
Innan han vid landsvägen satt sig
upp i släden, hade han tagit en
ordentlig klämtare ur sin .stora flaska. Och
nu genomströmmades han af ett dåsigt
välbehag, medan hästen lunkade fram
vid klockans dofva pinglande. Förr i
världen hade han åkt med lokan
kransad af silfverbjällror; nu hängde
vallkons ärgiga skälla på Bruntes bringa.
Men undan gick det; medarna
gnisslade och sjöngo mot den hårdfrusna
vägen, och stora snöbultar slungades
från hästhofvarna mot slädens svängda
plåtskärm. Och solen lyste så blankt
öfver drifvorna. Den hade så kort tid
att vara uppe så här års, att den väl
ville se ståtlig ut de få timmar den
hade på sig.
Daniel Lidholm tänkte på Skälboö
och på den yngsta fröken där. Hon
var väl sina modiga tjugu år yngre än
han. Så förläget villrådig hon sett ut,
då han afslagit inbjudningen. Nästan
901
som om hon varit skrämd. Hade hon
velat beveka honom att komma öfver
till dem, men ej vågat? Eller var hon
helt enkelt förskräckt för att Fållbergas
svarta hund plötsligt skulle visa sig?
Själf var han inte rädd för annat än
för spöken, och den svarta hunden
fruktade han mer än allt annat. En
natt hade han vaknat och känt dess
kalla nos på sitt bröst. Och huru
många höstkvällar hade han inte hört
den tjuta från det mossbelupna
Floratemplet nere i parken.
Nåja, . frånsedt spökerierna blef
man just inte glad, då man trädde in
på gamla Fållberga. Det var ett
dystert ställe, lågt, sankt; de stora
lindarna, hvilka från tre sidor växte
alldeles inpå fönstren, dämpade
solskenet, så att där rådde ständig skymning
i de stora, djupa rummen med deras
tunga ek- och mahognymöbler. Och
på fjärde sidan låg ruddammen med
sitt svarta, blanka vatten, omgifven af
manshög körfvel.
”Röj undan träden och skaffa dig
lite sol och ljus, ”” hade man rådt
honom.
Men han hade aldrig velat komma
träden till lifs. I en grön jägarekedja
stodo de på ömse sidor om allén, som
drabanter i dubbla led; det susade och
sorlade då han for fram. Och
omkring huset bildade de en högvakt af
veteraner, hundraåriga, sönderblåsta,
järnbandade. — Nej, träden skulle nog
bli kvar.
Och denna kväll skulle hundra ljus
lysa därinne i de annars så mörka
rummen. När han kom tillbaka från
handelsboden med släden lastad, skulle
där bli kalas. Sällan såg han dem
muntra, men nu var det ändtligen jul,
och då skulle glädjen taga ut sin
fat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
