Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
902 MARI MIHI
tiga rätt. Drängar och pigor skulle
svänga om på det bonade golfvet
däruppe i statvåningen, hvilken annars
stod tillstängd året om, en ödemark
bakom slutna dörrar och nedrullade
gardiner.
Nu närmade han sig
järnvägsstationen vid Vånga. En mängd fordon
höllo utanför handelsboden. Röken
stod rätt upp i vädret från byns alla
skorstenar, talande om uppeldade
bakugnar och sprakande vinterbrasor.
Man hade trädt upp hafrekärfvar på
stänger åt sparfvarna. Tok-Erik satt
på en plankhög vid vägkanten,
stoppmätt och skrattade ännu listigare än
vanligt. Han hade gått ur stuga i stuga
och ätit till dess han inte orkade röra
sig längre. ,
Daniel Lidholm band hästen vid de
långa marknadsbommarna, lade öfver
honom det söndriga täcket och gick
sedan att göra sina uppköp.
En stark lukt af fotogen och
silllake slog emot honom, då han
stöflade in på handelsbodens
sågspånsströdda golf, och från kontoret kommo
sefyrsfläktar af ångande cikoriakaffe.
På stänger i taket hängde traninsmorda
Kumlastöflar, ståltrådsgallrade
stall-lyktor, färdigsydda kläder, allehanda
blecksaker, amerikanskt fläsk, borstar,
remtyg och oxyddor. Och på hyllorna
längst upp under det nedrökta,
limmade taket lågo på tork bitar af
syrénträ till harfpinnar, alklabbar till träskor
och bokvirke till läster. Den långa,
plåtbeslagna disken var lastad med
påsar, paket, strutar och karduser, med
knippor af spillånga, vaxstaplar och
färgtryckta pappersflaggor.
Lång och rak, som han var,
verkade han i sin väldiga päls stor som
ett hus bland de krokiga bönderna med
deras kullriga ryggar. Istappar hängde
i mustascherna, ansiktet var blårödt af
kyla, och de af ros uppsvällda läpparna
kommo honom att se ut som ett
vidunder. Allmogen makade sig åt sidan,
då han klef fram till disken, spände
upp pälsen och framtog en alnslång
lista på hvad han ville köpa.
”Stufva ned det där i slädlådan,
medan jag går upp till
gästgifvaregården ett slag — och kvicka på, sedan,’
sade han till bodpojken. Handelsman
själf hade slunkit in på kontoret, då
han såg Fållbergas komma åkande.
Biträdet ref sig brydd i hufvudet:
”Nej, si patron har förbjudit mig
att lämna ut något mera på kredit, innan
de gamla räkningarna äro betalda,”
stammade han.
Som han sagt detta, stapplade han
tillbaka mot hyllan med näsan i blod.
Ty Daniel Lidholms tunga hand hade
fallit.
Sorlet bland bönderna slocknade
genast, och där blef så tyst, att man
hörde huru talgoxen pickade mot
rutan, ty han väntade snö. Men
rusthållaren på Skeenda gick rakt fram till
Lidholm, borrade knogarna i sidorna
och skrek med sin mullrande röst:
”Laga sig undan, brukspatron, och
lyft inte näfven en gång till, för då
anförser ja’, att han kommer att dra det
kortaste stråt. Vet han inte, att den
tiden är långesedan liden, då de stora
fingo husera efter behag!
Daniel Lidholm stod tyst och
stirrade rakt framför sig med sina stora
kalfögon. Liksom allt annat af jordiska
ägodelar hade han också ärft sin
vanvettiga häftighet. Men efter hvarje
utbrott brukade han betagas af en stum
hjälplöshet, då hans blick nästan
tycktes förebrå att man ej skyddat honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
