Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
930 ULRIK UHLAND
”Nå, och se’n då?” sade Patrik
med en viss oblidkelighet i rösten.
”Se’n? Jo, se’n tog han afsked ur
tjänsten, innan en enda människa hade
hunnit dra andan, och sedan tog han
flickan Wiberg med sig och for till
Argentina. Det var, min själ, heller
inga roliga dagar. Jag visste ju, att
karlen inte hade ett öre, och kan du
begripa, hvad en Sjöfelt skall ta sig till
i Argentina?” Baronen slog uppbragt
näfven i gungstolskarmen igen. ” Nå,
han skulle låta höra af sig, som han
sade, men det kom naturligtvis inte på
frågan, och sex år efteråt kom det ett
rykte hit, att han skulle vara död. Inte
vet jag —” Baronen slog ut med
handen. ”Den karlen har plågat mig mera
än hela stenröset. Egentligen borde jag
ge honom tusan.’”
Baronen hade fått ett outsägligt
lidande uttryck, men Patrik beskådade
honom utan den ringaste medkänsla.
Han hade blifvit eldröd.
"Det vill säga, att pappa vet inte
ens, om han är död.”
"Nej, det vet jag inte,” sade
baronen med tydligt obehag. Han spände
ögonen i Patrik. ”Hur skulle jag kunna
veta det?”
”Det finns väl en konsul i
Argentina.”
"Och du tror, att den vet mera
än jag?”
”Ta, det tror jag. Och det han inte
vet, kan han ta reda på.” Patrik var
fortfarande lika röd.
"Och jag skall säga dig, att jag
kände en gång en grekisk konsul, som
trodde, att Peloponnesus var en karl.”
Baronens tonfall var argsint. ”För
resten var det förstås sant, att han är
död. Hvem sjutton tror du kan lefva
i Argentina? Och det hade väl varit
flickan Wibergs enkla skyldighet att
låta oss få veta det. Men inte ett ljud
har jag hört. Kan du förklara det
också, är du rasande duktig.”
Baronen svepte med ovanlig värdighet
nattrocken bättre om magen. Han var
tydligen mycket hågad att anse saken vara
slut.
"Ja, det kan jag, ” sade Patrik.
”Såå? Nå, det skulle roa mig att
höra.”
Patrik strök med en elegant, men
långsam gest upp manschetterna.
"’Hon trodde, att pappa hade stulit
Sjöberga.’”’
Det blef tyst under ett par dryga
sekunder. Baronen öppnade munnen,
men inte ett ljud förnams. Patriks
högröda färg sjönk långsamt. Han
ansträngde sig för att inte titta bort, och
ansträngningen var så fruktansvärd, att
hans ögon blefvo nästan runda.
Plötsligt åstadkom baronen ett underligt
ljud, och det ljudet var en fnysning.
"Ja,” sade Patrik egendomligt
buttert. ”Hon trodde det. Att pappa hade
intrigerat för att få Sjöberga. Det hade
hennes man sagt. Och det tro hennes
barn också. Och Lilly har hittat
Broströms bref i spökrummet —"”
Orden fastnade i halsen på honom.
Baronen hade bokstafligen flugit upp
ur gvngstolen. Han stod och höll sig
med 92ägge händer i karmarna. Partrik
betraktade honom en lång minut, och
”n känsla kom öfver honom, som om
någon långsamt hade doppat hopom i
en balja, full med isvatten. Han blef
blek som ett lik.
Baronen skälfde i hela kroppen.
Han gjorde en fruktansvärd
ansträngning för att tala, och till sist kom der
mödosamt, lågt som en hviskning :
”Har hon varit och konstrat möd
märkena ?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
