Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PA SJÖBERGA
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
På basaren i Västberga hade Patrik
inte köpt mera än en sak, och det var
en halsduk. Den hade tilltalat honom,
därför att den för det första var
verkligt chic och för det andra därför, att
den trots denna omständighet hade
något lindrigt infernaliskt med sig. Den
var en nästan dämoniskt skickligt gjord
sammansättning af klart rödt och grönt,
diskret men nästan förfärlig, och han
hade utan vidare betänkligheter gått in
på att betala sex och femtio till den
blåögda negress, som sålde den.
Den var också förfärlig, tänkte
Gertrud omedvetet. Hon satt på
träbänken i lusthuset och visste för första
gången i sitt lif inte, hvart hon skulle
titta. I sin förtviflan valde hon
halsduken. Hon hade stirrat på den en
lång stund, ända till dess det röda hade
löst sig ur det gröna, och de båda
färgerna svängde fria omkring som ett
par lantärnor.
Patrik, som hade placerat sig på
fönsterposten midt emot, beskådade
också med ett visst intresse någonting
ganska utprägladt kulört, och det var
Pilqvistens kinder. Gertrud var
fruktansvärdt röd, där hon satt. Patrik
hade egentligen en oresonlig lust att
skratta, han visste knappt själf så på
pricken åt hvad, ty det hela var ju mera
sorgligt än roligt, men hon såg så
verkligt förtvifladt generad ut, att han inte
gjorde det. Han ansträngde sig i stället
att ge sin röst ett passande tonfall, och
han lyckades så väl, att han lät nästan
graflik, medan han fortsatte :
”Vet ni, jag trodde gubben skulle
få slag. Han var ordentligt blåsvart.
Och om jag skall vara uppriktig, så
uppriktig, som vännen Broström
på
931
står, att människan bör vara, så —”
Han tittade ned och vred litet långsamt
på manschetterna.
”Så —?” sade Gertrud en
hårsmån ansträngdt, när han inte tycktes
vilja fortsätta.
”Så trodde jag i minst fem minuter,
att det var sant, som ni sade i går kväll.
Jag satt och försökte sätta mig in i, hur
det verkligen var att vara son till en
långholmare.”
Gertrud spratt till och gjorde
impulsivt en afvärjande gest. Patrik såg
på henne lugnt.
”’Ja, för det har ni ju gått och trott
i tjugutvå år. Vi kan ju pruta af det
året, ni låg i vaggan, för då skiljer man
ju inte så noga på mitt och ditt. Men
vet ni, de där fem minuterna —
uppriktigt sagdt — voro helvetiska. Men
hvem i herrans namn kunde drömma
om, att det var frimärkena, han tog vid
sig för? Jag trodde, att det var brefvet.
Alldeles som ni skulle ha gjort.’”
Han tittade på Gertrud. Hon blef,
om möjligt, ännu rödare.
”Men det var nu de där små
smutsgrisarna. Brefvet, det var ett verkligen
sorgligt fiasko. Jag försäkrar, att ni
hade blifvit ledsen, ifall ni hade varit
där. För vet ni, när jag tog fram det,
så — vet ni, hvad han gjorde?"”
”Nej, ” sade Gertrud långsamt, när
han tycktes nödvändigt vilja ha svar.
”Han sa: Det där är väl ingenting,
men jag har ett till. Och det är, min
själ, mycket värre.”
Det uppstod en tämligen lång
tystnad. En liten solstrimma sköt plötsligt
in genom fönstret bakom Patrik. Han
fixerade den, allt eftersom den
vandrade öfver golfvet, medan han
trefvade i rockfickan och letade rätt på ett
papper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
