- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1909 /
5

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AUGUST STRINDBERG OM SIG SJÄLF 5

kan jämföras med Skrattmänniskan
och Samhällets olycksbarn! Hugo
är min lärare! Och Dickens!

Bland personer i den trånga krets
jag uppföddes, lärde jag mest af ett
30-årigt bildadt fruntimmer, som jag
var bunden vid i en svärmisk
vänskap. Hon var icke felfri, men hon
lärde mig endast hvad som var rätt
och godt; hon ville jag <«<skulle bli
bättre än hon<, och hon drog mig åt
pietismen, som hon gillade, men icke
kunde följa själf.

Hur kom det sig att ni fäste er
särskildt vid Skärgårdsnaturen”?

Det var som en uppenbarelse, då
jag vid 17 år (kanske) fick se vår
skärgård första gången. Som skarpskytt
(vice korpral) kom jag på fältmanöver
till Tyresö. En tidig vårmorgon lågo vi
på skyttelinje (tiraljerade) i en skog
på ett högt berg; plötsligen vid en
brant, mellan träden, fick jag se
hafvet — och skären. Men jag förstod
inte hvad jag såg; det blåa hafvet såg
ut som himmeln och skären liknade
ju stackmoln, simmande i detta blå!
Jag föll i en extas och i gråt (ännu
alltjämt). Det var icke jorden, det
var något annat! Hvad var det? Ett
ancestralt minne? Vet inte! Men sen
gick alltid min längtan dit; och går
ännu, trots allt! Ännu för tre år
sedan fick jag samma underbara intryck
af de första stora fjärdarna; något
öfverjordiskt; och att de gingo uppåt,
icke lågo efter vattenpasset!
Ensamheten, den stora tystnaden, det rena
(vattnet), där en herrgård, en stuga,
en odling endast uppträder störande
och fult! (Se i mina böcker!)

Hvilka af de betydande män och
kvinnor ni träffat minnes ni med
största sympati?

Af landsmän känner jag så få
storheter, emedan mitt karma (öde) håller
mig nere bland småfolk. I sällskapet
Idun råkade jag ju storgubbar, men
de tyckte inte om mig; de kände väl
att jag var zigenare (bohéme) och att
jag lurade på dem såsom
samhällskompromissarier. Professor
Scholander, som sett Gillets Hemligher, lär ha
fått in mig i Idun och jag vördar hans
minne. Professor Adolf Erik
Nordenskiöld, som var en enkel och
oförfalskad natur, var mig mycket sympatisk,
och han tog mig under armarna en
gång; Hans Hildebrand tyckte jag
särdeles om för hans godsinnade väsende;
Frithiof Kjellberg bildhuggaren (och
hans gamla mamma) var mig en trogen
följeslagare ifrån 1868 intill hans slut;
Pelle Janzon tyckte jag inte illa om;
ty han sjöng för mig och var
oförbrännelig. Bland yngre generationen
har Hjalmar Branting längst hållit ut
med mig, och sedan lifvet pröfvat
honom har han varit mig mera
tilldragande än förr.

Men två betydande män måste
jag nämna för sig, emedan de
ingripit i mitt öde alldeles särskildt:
Det är icke så stora namn på Fåfängans
marknad, men starka personligheter
voro de. Det var bibliotekarien
Richard Bergström och det blef k.
bibliotekarien Gustaf Edvard
Klemming. På ett mig oförklarligt sätt
blef jag <påstötts att söka mig in i
Kungliga Biblioteket, och af d:r
Bergström. Med dispens kom jag in, då
min fil. kandidatexamen icke var
fullbordad; och jag blef där i sex år.
Bergström, som varit min lärare i
Klara skola (hvilket han aldrig ville

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:26:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1909/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free