Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 JOHN LANDQUIST
historiska nationaldrama — och Erik
XIV vardt han populär som kanske
aldrig förr. Därpå följde de nu knappt
mindre berömda Svanehvit,
Kronbruden, Drömspelet — skapelser af
en man ville kalla klairvoyant diktning.
Kanske är Svanehvit den skönaste och
mest äkta saga för stora och små som
är skrifven på svenska; hur helt naiv
är ej dess stämning, från denna sagans
ö har ingen annan bro än
diktardrömmens någonsin ledt öfver till de vuxnas
verklighet, och likväl känna vi i den
barnsliga förenklingen igen all lifvets
kamp mellan goda och onda viljor, all
den långa erfarenhetens smärta och
ömhet klingar sakta igen i prinsens och
Svanehvits unga kärleksstrid... Så
skrifver blott sagor en gammal poet,
som allting vet...
Jag afstår från att vidare räkna upp
den mängd dramer, novel!’er, romaner,
sagor Strindberg för öfrigt strött
omkring sig under detta sista decennium.
Vi veta att bland detta stora antal
befinna sig flera svagare arbeten. Men
väljer man ut de bästa — och de äro
icke få — måste man än en gång
förundras öfver hans alltjämt starka och
outtröttliga genialitet. Pratet om
definitiv afmattning kan man utan vidare
tillbakavisa som stundens enfaldiga
glömska. Hvar märkes afmattningen i
Dödsdansen, Påsk, Fagervik och
Skamsund, Ensam, Götiska Rummen,
Syndabocken andra att förtiga? Och
just nu till hans 60-årsdag repeteras det
sista drama, som tillika lär vara ett af
hans största!
Må den svenska nation, hvars jord
han alltid älskat med en sträf och
motvillig, men blott dess mer bevekt och
trofast kärlek, hvars hjältar och historia
han firat från sitt första mästerverk till
det sista, hvars natur han känner och
skildrat som ingen annan, hvars stolta
och stridslystna, hårda och klara, ljusa
och veka språk han talat som alls ingen
har gjort, må den på bemärkelsedagen
hylla en af sina största söner och sin
visserligen största diktare med tusen
hjärtans hänförelse och i den undrande
vördnad han förtjänar! Och må han
aldrig glömma men alltmera förstå, hur
älskad han är af sitt folk! Och må
detta folk blott alltmer fördjupa sin
kunskap och sin kärlek till den stora
värld som öppnar sig i August
Strindbergs verk! Där har den svenska
folksjälen biktat sig osminkadt,
energiskt och mångbestämdt som hos ingen
eljes. Hur svensk är ej Strindberg i
sitt rörliga och trotsiga krigarlynne, sin
ombytliga och spekulativa intelligens,
i sitt naturvetande som i sin mystik,
sin kärnfulla och brutalt nakna
realism så väl som i sin ömhets oberörda
Sagoromantik — svensk, därför att han
är folklig och aristokratisk, cynisk och
blid, hård och blödig, inbunden och
sprudlande munter, svensk såsom lite
brusten på ytan men evigt outslitlig
innanför — en härskare när det gäller
och en kolossalt duktig karl, men en
klagande och anklagande, en svag och
bitter och kanske till råga på allt
kärlekskrank drömmare för sig själf och
i hvardagslag — ja en äkta fattig svensk
från det karga landet, där mycken
möda skördar liten lön, där man är
otacksam också mot sig själf och där
äfven den store får vara så rörande
okunnig om sitt värde. Och så är han
svensk framför allt därför att han bland
sitt yppersta har den obändiga, bistra
eller lekande humorn, som innerst ändå
inte låter kugga sig af någon tragik,
som ännu i sorgsna och tunga dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
