Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENTFIOLFLICKA
TAFLOR UR ETT MÄNNISKOLIF.
ar ELSA LINDBERG-DOVLETTE.
FÖRSTA KAPITLET.
PIM.
en gatan var den allra
trefligaste i hela Stockholm. Den
löpte ej alls efter en strikt
plan som andra gator och gled ej fram
jämnt och värdigt mellan släta,
ordentliga hus. Den sprang upp sig till backar
och åkte ned sig i gropar och lade
trappsteg, just som den tyckte. — Den
svängde och snodde sig, som om den
ständigt lekt sig fram i lustig långdans.
Ibland sköt den rygg som af låtsad
skrämsel och ibland lade den sig
alldeles flat, så att man måste undra, hvad
som nu händt. Gamla, låga trähus
hängde och klängde på den. Och i
kärlig nyfikenhet kikade den själf ibland
i förbifarten in genom deras små
fönster. Ty somliga af husen stodo lägre
än själfva gatan. Men de nya stenhus,
som byggt sig med larmande
sprängning på den gamla bergsgatan, stodo
här och där för sig själfva, ensamma
och omaka, liksom upphissade på en
hög stenfot och liknade enstaka
löständer, illa afpassade i en gammal
sagomun.
Vid en sådan gata, där inte en sten
var lik den andra, måste naturligtvis
också bo de förunderligaste människor.
4.
Den allra märkvärdigaste var gamle
Pim.
Han var urmakare — och så —
”doktor”. — Inte doktor för
människor, men läkare för det ömtåligaste,
sköra, för det — som fastän danadt af
människohand, äger en sjungande, fri
själ. — Han kunde läka och hela detta
bräckliga lilla ting, som på fyra tunna
strängars begränsning lefver sitt
tonlifs oändliga rikedom och som — i
motsats mot människan — blir skönare
ju äldre det blir.
Pim var instrumentmakare. —
”Fioldoktor” var hans hederstitel.
Alldeles vanskaplig var hans kropp,
rullad hop omkring sig själf, likt ett
löf, som torkat. Han kastade en ful
skugga när han gick ute i solsken.
Och puckeln, han bar på, var så tung,
att den körde ned hans hufvud som
under ett ok. Hvass var den i spetsen,
så att den alltid filade rocken blank i
ryggen. Och han var så tillplattadt
liten, att han måste taga emot allting
öfver sitt eget hufvud.
Men då han sträckte upp sina
händer, tänkte ingen mer på all den
fulhet, han var trollbunden i. Ty hans
händer voro ädla och vackra och
mycket finare och uttrycksfullare och mer
känsligt skickliga än alla andra
människors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
