- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1909 /
46

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46 ELSA LINDBERG-DOVLETTE

Bara hans sätt att öppna en liten
klocka, som stannat, och gifva pickande
lif åt alla små döda hjul och sofvande
fjädrar var att betrakta och undra öfver.
Och tog han en sjuk fiol om halsen
och kände den varsamt på bröst och
rygg, då måste man strax se på
instrumentet med helt andra ögon. Ty i
Pims händer var det, som om allt
förvandlades och döda ting fingo lif.

I ”de två gubbarnas hus” bodde
Pim.

De två gubbarna voro bröder. De
hade hela sitt lif igenom förargat
hvarandra, tills det blifvit dem en vana —
ett riktigt lifsbehof.

Först och främst var det fiolerna
det gällde. De vurmade nämligen båda
för gamla, fina instrument, som de
brukade spåra upp i klädstånd och
pantlånekontor. Och det var ett ständigt
jämförande, hvem som hittat de bästa.

Aldrig spelade de på dem, bara togo
fram dem ibland för att knäppa på
strängarna med ovana, styfva fingrar
och så strax lägga in dem igen, helt
varsamt mellan silkesdukar i polerade

mahognylådor.
Ett annat ämne till tvisterna dem
emellan var — ”’planket”.

Det var det som stod framför
trädgården, som omgaf ”gubbarnas hus”
— den lilla lustiga bergsgatans enda,
gamla kära plank, som hela gatan
räknade med. Ty frågade man någon här,
hvar den eller den bodde, så svarades
det alltid ”ofvanom” eller ”nedanom
planket”.

Stan ville rifva ned det.

Och de båda gubbarna flyttade det
dagligen i inbillningen fram och
tillbaka i sina gräl.

Men i verkligheten stod det
alltjämt kvar, mossbelupet och vackert

med alla fina färger, som tiden målar
fram. — Ett trefligt gammalt plank,
som trädgårdens stora äppelträd
använde till stöd för sina grenar och
gatans pojkar togo till stege för att snatta
frukt. Och i hvars hål och rämnor
kattor och råttor hade sina
hemlighetsfulla portar och underliga gångar.

ANDRA KAPITLET.
FIOLA.

Öppnar man dörren till gamle Pims
butik är luften ett enda sprödt, fint
tick-tick-tick. Här repareras hela
gatans alla ur. Och de som ej löpa jämnt
få lära sig här att gå nätt och vackert.

Hos gamle Pim är det för klockorna
riktigt som en skola. Små opålitliga
damur picka i nervös brådska bakom
en lådas glaslock. Stora väggur ticka
hårdt och okänsligt och slå myndigt
sina timmar med dominerande klang.
Och midt i allt detta pirrande,
klirrande ljud sitter Pim som en tyst liten
trollgubbe, högt uppflugen på en
trästol, hvars runda sits han filat blank
med sig sjä!f. Hans hufvud är tungt
och stort som hos sagans sluge
pyssling och hvilar direkt på skuldrorna,
liksom lagdt på ett platt bräde. Lupen
är klämd in i ögonvrån, stirrande rund
liksom det rörliga ögat hos en
jätteinsekt. Och för att hålla den kvar
rynkas hela ansiktet hop på snedden.

Men likt två fina, ädla varelser,
skilda alldeles för sig, arbeta händerna
vackert och skickligt med smidiga, tysta
rörelser.

Tvärs öfver den lilla butiken löper
en lång lärftsgardin på mässingsringar.
Den är djupblå ännu högt uppe i
vecken, men ljusare grönaktig längre ned

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:26:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1909/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free