Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA 47
och grå i kanten som i ojämna vågor,
så att man måste tänka på skurvatten,
som Ssugit sig upp, när golfvet gjorts
rent här.
Bakom den gardinen är det, som
det mystiska instrumentmakeriet döljes.
— Små fina instrument — filar och
nålar och tänger och så de mörka
flaskorna med hemlighetsfull fernissa.
I allt detta surr, som klockorna
picka fram, är det hela tiden en fio!,
som träget binder not till not. Den
tränger sina toner gällt och modigt
genom de första lägenas motigheter. Den
har hörts länge redan. Och där Pim
sitter med lupen i ögat lyssnar han
och småler godt och innerligt, som när
man tänker på något kärt och vackert.
Han tänker på Fiola.
Han kallar henne alltid för Fiola.
Hela gatan kallar henne så, därför att
hon spelar fiol. Egentligen var hon
döpt till Viola. Men förändringen var
så nära till hands. — Och det namnet
passade henne.
Som en liten fin, brun fiol var hon
så lätt och sirlig med lysande ögon och
guldbrunt hår och ett nätt litet hufvud
på en lång, smal hals.
På henne var det som Pim alltid
satt och tänkte, när han var ensam.
Och oftast kom det för honom en
tacksam undran, öfver att han hade henne
hos sig. Tänk, såsom allt ledt sig till
godt genom motigheter! I början hade
han till och med varit förargad öfver
påhänget, öfver att han måste taga sin
döda systers barn till sig. Men nu!
Bara tanken på möjligheten att förlora
henne var en stor ängslan. Det var
ändock märkvärdigt, så som allt länkat
Sig samman genom så många
svårigheter. Ja, Herre Gud! Hade inte hon,
Ånna stackare, gift sig med den
slarf
ven till violinist, så hade inte hans
lilla tonprinsessa funnits till nu.
Människor ska lida förstås, veta inte själfva
hvarför. Men så kommer nog
förklaringen en gång. Stackars Anna!
Han måste tacka henne i sina tysta
tankar. — Det var han, som fått det
goda däraf. — Och hade inte han,
mannen, den slarfven, haft det där
mjuka, melodiska, obestämda, som blef
till musik i hans själ, men till vinglig
karaktärslöshet i hans handlingar, så
hade aldrig Fiola nu stått därinne och
spelat så rent och vackert, så barn
hon var.
Hon var så liten, när hon kom ut
till honom i butiken med sin röda
barnfiol, att man rakt inte kunde tro,
att det var de där små fingrarna, som
kunnat få fram en sådan stor ton ur
instrumentet.
Med bestämda små steg gick hon
rätt öfver golfvet. Och när hon stod
framför honom, så sade hon med en
allvarsam, en smula viktig, liten min:
”Nu kan jag det, du morbror Pim.”
”Om du är säker på dig, Fiola, så
spela upp, du!” svarade han lika
all
- varsamt.
Hon ställde sig strax i stadig
ställning med fötterna utåt. Hakan pressad
fast ned mot fiolen och ett allvarligt
litet ansikte med bestämd mun, som
räknade takten halfhögt för sig själf.
Hon spelade det barnsliga lilla
stycket med repriser och allt, utantill, med
en öfvertygelse och ett allvar, som
skulle varit lustigt, om hon ej själf
trott Så på hvad hon gjort och gått så
helt upp i det. Och hon kom ej af sig
en enda gång, fastän alla klockorna i
butiken togo sig för att midt uti falla
in och slå timmen. Och det ringdes
allt, hvad ringas kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
