Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 ELSA LINDBERG-DOVLETTE
Pim hade svängt sig rundt på
stolen. Och där han satt med sina långa
armar hängande, såg han förtjust på
den lilla flickan genom den svarta
lupen, han alltjämt hade kvar i ögat, som
om hon varit en finurlig liten klocka,
hvilken hade al’a hjul och fjädrar i god
ordning.
"Var det bra?” Hon sade det i
samma Öögonblick hon slutade sista
stråktaget.
"Jaja! Det blir nog något, det blir
nog något.’”
”Nu ska jag gå och spela det för
farbror Jonatan och farbror Jakob,”
sade hon.
”"Tycker du det, Fiola, så ska du
göra det. Och spela nu riktigt duktigt!
Spela så taket lyfter sig!”
Hon såg honom rätt in i lupen klart
och bestämdt. ”’Ja, morbror Pim, det
ska jag göra.”
Och så gick hon ut på säkra små
fötter med fiolen under armen.
TREDJE KAPITLET.
UGUANERIUS” OCH ”STORA
BASEN”.
Uppe hos de två gubbarna, som
ägde det gamla huset, hvari Pim bodde,
såg det alltid så förmöget och varmt
ut med immiga fönsterrutor och öppen
köksdörr. Och ända ned i trappan
osade det starkt kaffe.
Men ändock var där icke liksom
riktigt trifsamt.
Krukväxterna gingo ut, fastän de
sköttes exemplariskt. Och taflorna
blefvo, strax de kommo upp på
väggarna fula och tråkiga. Genast på
middagen tändes också de klart lysande,
väl ansade lamporna, så att det fanns
incen skymning där. Och fiolerna
lågo stumma, instängda i stoppade
mahognylådor.
Tant Malvina hade Fiola respekt
för. Det var hon, som hushållade för
de två gamla ungkarlarna.
Hon hade röst som en grof karl,
och när hon gick ut, hade hon en
järnskodd käpp, som knackade i
stenläggningen och tog steg under hennes
rundskurna slängkappa, så att det bakifrån
såg ut som ett tredje ben.
”Hva ä de frågan om?” sade hon
strax med sin grofva basröst, när hon
fick se Fiola i farstun.
”Jo, jag ska spela! Och jag är
alldeles ren om fötterna.” Fiola sade
alltihop i ett andedrag.
”Stig på då!”
Från hvar sitt rum kommo
gubbarna strax ut, när de hörde Fiola
stämma sin fiol i salen. De brukade
sällan gå in i hvarandras rum. När
de ville gräla, möttes de i salen.
Jonatan var smal och lång. Han
hade en stor, krokig näsa och smala
tinningar, som det hvita håret var noga
framkammadt öfver i två glättade
snibbar. Han var stillsamt och långsamt
-satirisk.
Jakob var kort och bred och hade
anlag för slag, kunde bli så röd i ett
nu, när han blef ond och retad och
fick blodet uppåt hufvudet för det
minsta.
Och bägge voro de så gamla och
skröpliga, att de ej kunde hålla sina
hufvuden stilla. Jakobs stora hvita
hufvud nickade ständigt. Men Jonatans
lilla fina gubbhufvud skakade utan
uppehåll. Och så stodo de alltid midt
emot hvarandra som ett lefvande ”ja’”
och ”nej”.
”Nå, Fiola! Sätt i väg nu!” sade
tant Malvina i omusikalisk uppmuntran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
