Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR KATTEN ÄR BORTA 95
tea, rodnande. Herrarna skrattade
illfundigt.
- "Det här skulle kapten se!”
skämtade styrmannen.
”Säg inte så, jag ryser!” hväste
sonen i huset.
”Om vi kunde kroka luckorna för
fönstren !” suckade lilla Erika, och
snörpte på sin nyponröda mun. Hon
tänkte på kvällsvandrande stadsbors
nyfikna ögonkast, farliga för hennes
fästmövärdighet.
”’O, nej,” sade Dorotea — ”nu
midt i sommaren! Nej, då —’”
”Då skulle det riktigt —” inföll
brodern beskäftigt.
”Bli prat af,” tillfogade Herbert
spefågelsglad — ”käringprat, så det
smattrade i knutarna! Hihi!”
”Usch, ja då! Du kan tro!”
fortsatte syskonen i mun på hvarandra,
medan de kappades om att töja ner
gardinerna så långt som möjligt.
"Och ljusen stå, så att inga
skuggor kan det bli på rutorna. Och far
gick till stugan klockan 9, så nu blir
han där säkert öfver natten. — I går
natt låg han hemma, så att —”
Gubben Rappel ägde utanför staden en
fiskestuga tätt nere vid hafsbukten, i
klippuddens lä. Under bästa fisketiden
höll han sig därute hela dygn ibland,
när vädret var löftesrikt — dock
riktigt försvuret säker kunde man aldrig
vara, att han icke mot all förmodan
kom klifvande hem till gården vid
storgatan igen, för att se, om allting stod
rätt till därinne.
”Ja, sätt er nu bara, och krusa
inte"” manade Dorotea.
”Stolar och soffor finns — resten
kan ni väl själf.”
"Hvem har korkskruf — alla tre
— jaha, en räcker! Man kom från
början i rätta tagen. Det var en sådan
lockande fest, naturligtvis Herberts
uppfinning. Sedan han en vacker
junidag anlände till staden, där han förr
blott gifvit gästroll som herrmatros en
gång — sedan dess hade det lilla
sällskap, han utvalt åt sig, fått smaka nya
nöjen, som ingen hittat på e’ler vågat
bereda sig förut där i Rappe’s gård.
Det var ett åldrigt hus, och
gammaldags var den anda, hvari det styrdes.
Men hvad, som icke kunde går’t för sig
öppet, på gästgifvargården eller i
stadsparken, det ordnades utmärkt inom det
aktade hemmets dörr. Allt berodde på
enighet och påpasslighet. Och .detta
hade Herbert lärt sina vänner. — Nu
kryssade han med mjuka små bockar
rundt bordet och bjöd cigarretter; de
små blygt motsträfviga damerna måste
också tända och suga några bloss. —
”Det är ju jag, som bjuder, ” log
Herbert, med skinande tänder under en
sammetssvart liten mustaschunge.
”Blir du ledsen, om jag gömmer
min,’” sporde husets dotter. Han
svarade ej, och i tystnaden, som plötsligt
omgaf dem, tvang han hennes ögon,
stora, gråtskimrande dunkelblå, upp i
en blick, som lydde hans.
”Hulda kommer inte,” förklarade
litet brådt Erika. Hulda Boman var
dotter till en tulltjänstemans änka, och
omtyckt af all stadens ungdom för sitt
lifliga skämtlynne och sina vackra
visor. Men modern låg långa tider sjuk,
och då var trefliga Hulda mycket
svåråtkomlig.
”Men gitarren hennes tog jag med
mig, när jag tittade in där,” tillade
Erika och pekade åt soffhörnet.
”’O, så bra!” ropade de två andra
flickorna i ett.
”Då får ni två sjunga, ” sade
styr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
