Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR KATTEN ÄR BORTA 97
behagsjuka små grepp gitarrens
skrufvar, tummade strängarna, myste —
och slog an.
Den splitternyaste, afgudade
kärleksvisan ljöd genom salen. Alla tre
flickorna skrattade midt i sången åt
den stolliga refrängen, allra mest åt
dessa dyrbara ord:
”Ja, uti fredstid och krigsäfventyr
är du min lanterna och min —
blänkfyr’)9
Erikas stämma klarnade allt mer,
fast de blekblå ögonen tårades.
Dorotea och Berta sjöngo med endast
ställvis. Berta, Algots syster, hade kanske
ändå mycket skarpare utkik åt
Herberts håll, än brodern. Han hade
liksom tagit sitt parti och tycktes låta udda
vara jämnt. Men när Herberts
skalkaktigt utmanande röst sprang öfver de
andras, och Doroteas alldeles dog bort,
som dränkt i hans — då sneglade
stundom Algots hvassa blick pilsnabbt bort
mot henne, hans ungdomsflamma, som
nu brann så tacksamt för den spotske
inkräktaren.
Sången slöt; Erika spelade och
gnolade — en vals. Fötterna fingo
fart, man dansade sittande så att säga.
Och under det taktfasta sorlet blåste
Herbert med röken försåtligt ljufva
hviskningar in i Doroteas värnlösa
små öron.
Då — — — bom, bom, bom! Tre
bestämda knackningar på köksfönstret,
som vette inåt gårdsplanen, kom festens
yra larm att bytas i dödstystnad — för
ett ögonblick.
”Far!” hväste Rudolf, och var i
ett kattsprång uppe, nafsade till sig
glas och buteljer, så mycket han fick
fatt i.
"’O, nej,
nej, men herre gud,”
kved systern, ännu stel af fasa med
händerna sträckta rätt ut i luften.
Algot och Berta hade på en
förtviflad vink med ögonbrynen från
Rudolf gripit hvad de kunde af servisen
och flyttat in i skänkskåpet. Erika
med gitarren hade ilat in i Doroteas
lilla rum. Och Herbert Korvett, han
hade blixtsnabbt hunnit släcka ljusen.
Bom, bom — bom! — dundrade det
åter därute. I samma ögonblick rusade
Berta mot dörren, följd af brodern,
som nu ansåg all rättfärdighet uppfylld. .
De funno — dörren öppen, och långt
ute på gatan, i djupaste skuggan af en
väldig apels lummigt nedhängande
krona, stod Herbert den djärfve,
Herbert eröfraren, aftonens hjälte.
”Herbert!” hördes Doroteas röst
inifrån salens mörker, som från ett
mörkrädt barn, som inte ens törs skrika
högt.
”Jo, Herbert, jo, ” mumlade Algot
hånfullt mellan hopbitna tänder; han
dröjde på trappstenen, han ville inte
fly förrän han fått klart besked om,
hvad som väntade barnen Rappel denna
ödesdigra kväll. Berta stod skälfvande
vid husknuten.
Ett skallande skratt trängde från
köket ut till de skrämda lyssnarna.
Syskonen Bertilsson stirrade beStorta
på hvarandra.
”T all min dar! Det är ju Hulda!”
utbrast Berta. Herbert hade äfven hört
den nya munterheten inne hos
Rappels, och ljudlöst ilade han genom
portgången köksvägen tillbaka in. När
Algot och Berta åter inträdde i salen,
voro ljusen påtända, och Hulda
Boman satt midt i soffan, ännu skrattande,
medan hon förklarade och ursäktade
sig för den uppståndelse, hon
åvägabragt. — Hennes mor hade ändtligen
y
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
