Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNVÄGSRESAN
ter och stiger in, men måste genast
smyga ut igen, rädd att bli misstänkt.
Herre Gud, världen är ju så
misstrogen — och har skäl att vara det.
Tänk om världen skulle slå sig ned
och göra sig reda för all sin oärlighet!
Se där har jag min svarta kappsäck
med ljusbrun visitkortshållare.
Färgsammansättningen är estetiskt taget
icke lycklig. Men den låter mig snabbt
och utan tvekan känna igen min
tillhörighet. Nu är jag lugn. Jag ser mig
om efter juden och tänder en cigarr
som jag har för afsikt att röka utanför
kupén för att sedermera med en
gentlemannaaktig åtbörd slänga den halfrökt,
innan jag stiger upp till damen.
Om jag före judens ankomst skulle
söka klargöra för den unga damen, att
hon sitter på hans mössa. Det vore en
handling af människokärlek, juden är
min nästa så god som någon annan.
Och han är mycket flintskallig.
Jag går långsamt fram till vår kupé
och tittar in.
Damen sitter alltjämt på mössan.
Men midt emot henne sitter en ung
man. Med ungdomlig oförsynthet har
han skjutit min filtrem, min paraply
och min käpp åt sidan och slagit sig ned
på min plats. Jag vänder honom hastigt
ryggen. Jag står där och stampar och
tuggar på cigarren. I sådana ögonblick
måste man söka dölja sina känslor.
Man måste med kallt sinne öfverväga
situationens kraf, om icke, riskerar
man, att saken invecklas och förstoras
in absurdum.
Juden står inför mig. Han är
skinande belåten, tuggar äfven han på en
cigarr och begär en tändsticka.
”Nå, nu har man då fått någonting
i sig!”” säger han och bolmar. ”De där
unga flickorna —
115
Längre kom han icke. Skrällande
bagagevagnar draga förbi, och juden är
nära att komma under hjulen. Han
klättrar skyndsamt upp i kupén och
sjunker ned i sitt hörn. Den unge
mannens närvaro tyckes hvarken förvåna
eller oroa honom. Han säger:
”Se så, nu är vi fyra. Nu kan det
icke bli värre, det är alltid en tröst.
Stig upp och slå er ned!”
Stiga in måste jag, ty konduktören
vill stänga dörren. Men jag har alls
icke lust att slå mig ned på en plats,
som icke är min. Jag står så rak, jag
kan, och stirrar förebrående på
främlingen. Han anar icke min existens.
Han stirrar — utan hjälp af
tidningseller bokkant — på henne, som nu är
hans visavis.
Plötsligt rycker den unge mannen
till, blickar upp på mig. Han ropar
pardon och gör min af att vilja resa sig.
Men min rättskänsla är redan
tillfredsställd. Med en artigt beviljande gest
slår jag mig ned midt emot juden.
Uppriktigt sagdt är jag ytterligt
häpen icke så mycket öfver mannens
plötsliga uppvaknande utan fast mer
öfver det, som väckte honom.
Det var den unga damen, som
väckte honom — med en ganska
kraftig spark.
Jag börjar förstå, att min
hypotetiska kartläggning af ett okändt land
ingalunda är tillförlitlig. Påfve och
nunnekloster måste antagligen strykas.
Däremot icke det spanska blodet. Den
unge herrn ser mig nämligen ut att vara
spanjor. Äfven hans dräkt är något
extra, han har storrutiga, obegripligt
vida kläder. Han är helt enkelt klädd
i säckar — naturligtvis ett slags mycket
fina säckar. Jag har en dunkel
före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
