Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Och strax tändes det glimrande
ögon i alla källargluggar. Nu voro
gästerna här — glupska, vilda, med
hvassa klor långt ut från tassarnas tysta
smygkuddar. .
Vildkattor var det, aldrig smekta af
människohand, förhungrade och magra,
så att de kunde krypa ut ur sitt eget
skinn — smala, så att de kunde rinna
genom rännor och tunna, så att de
kunde hasa sig platta under plank, där
intet rum fanns för andra. —
Schasade och misstänksamma, onda och
skrämda, voro de beredda hvart
ögonblick att slåss eller fly.
"Vännerna mina! Kissorna mina!
Stackarna mina — — — Kom — — —
Kom — — —"
Från glugg till glugg gick hon,
stack in sitt paket, ställde ned sin
mjölkskål lockade och bjöd.
Hon fick aldrig se sina gäster,
aldrig smeka dem.
Det var det okända mörkret, hon
födde och dess hemlighetsfulla andar
hade endast ögon, som tändes och lyste
och hesa, vilda ljud för att gifva
uttryck åt rasande vrede eller vild
passion.
Men när hon kom tillbaka voro
skålarna tomma och maten borta ur
gluggarna.
”Kattjungfrun” bodde ensam, högt
upp bakom vindens järndörr i ett af
den gamla gatans allra äldsta hus.
Hon hade ett rum, afbalkadt till två
genom en hög skärm. Taket sluttade
och fönstren sutto alla i taket, voro
små luckor som öppnades och stängdes
med en hake.
Grannarna sågo ej stort till
”Kattjungfrun”” och man gick ej gärna upp
på vinden i mörkret för att spionera
ut henne. Man var rädd för alla
mörkrets gliimmande ögon.
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
Men när ”Kattjungfrun” väntade
Fiola, då satte hon ut en vänlig lampa
att lysa henne och vindens tunga
järndörr stod öppen på glänt. Då låg äfven
en brokig mattbit framför
”Kattjungfruns” dörr, liksom en glad välkomnad.
Och en fin mild doft af godt kaffe
mötte henne redan innanför järndörren
för att tala om för henne strax, hur
väntad hon var.
”Röde Prinsen” tog alltid emot
henne i den smala vindsgången. Bland
kattor var han lejonstark och
tigersmidig — kopparstrimmig och stor. —
En raskatt var :han men en grann
svans, som kunde växa och blifva till en
hög, röd flamma, när han var vred,
men lindas mjuk som en varm, god arm
omkring honom själf, när han spann,
blid och nöjd!
Men gick han väikomnande mot
Fiola, bar han sin präktiga svans
alltid rätt upp i vädret likt ett lysande
segel. — Ty hon var hans vän.
Brasan sjöng i kakelugnen.
Lampan sken klart och fredligt. En brokig
duk låg öfver bordet och två vaxljus
brunno framför spegeln, när Fiola steg
in. ”Kattjungfrun” satt djupt inne i
sin stora stol. Och hennes lilla, skarpa
röst mötte Fiola innan hon ännu
hunnit stänga dörren efter sig.
— — ” Är det snöglopp, Fiola? Är
det kallt och stormigt ute? Stackars
alla hemlösa djur, som måste drifva
där ute. Men vi ska ha vårt för oss, du,
i kväll. Tag fiolen ur våta påsen och
lägg den på sängen. Flytta nu stolen
till bordet och låt mig se på ditt lilla
ansikte. Och drick kaffet varmt och tag
för dig af kakan jag bakat åt dig.”
Fiola hade sin egen, hvita, äkta
kopp här med gyllene rand,
genomskinlig att hålla upp mot ljuset. Hon
hade sin egen lilla silfversked, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
