Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
tunna handtag hade form af en liten fin
lyra och låg lätt och nätt i hennes hand.
Och det fanns här en karmstol, som
”Kattjungfrun kallade Fiolas och som
alltid stod och väntade just på henne
och som var mjuk och varm att krypa
in uti och där hon kände sig mer
hemma än annorstädes.
Ja, det var, som om allt här gjort
sitt bästa för henne, för att hon riktigt
skulle hålla af hvart ting särskildt. Men
mest tyckte hon dock om det under-
liga, gamla klaveret, som
"”Kattjungfrun” kunde få att sjunga så, att Fiola
såg och hörde det fördolda. Det var
intet att se till det yttre. Två af dess
ben voro fastbundna med rep och ett
fanns ej alls till: Men det kunde godt
undvara det, ty det stod liksom kiladt
in i väggen. Det var nämligen så, att
pipan från det gamla husets alla kök
svängde ut väggen och byggde liksom
en nisch enkom åt det gamla klaveret.
Där delvis hängde och delvis stod det.
Det bar på stumma toner, på mörka
och på ljusa, men ”Kattjungfrun”
förstod att gifva innehåll och färg åt dem
alla, äfven åt dem som intet ljud mer
kunde gifva. De stumma kommo ibland
och bröto af de vackraste melodier, just
som det var som ljusast och lyckligast.
”Kattjungfrun’” kallade dem ibland för
sorgen, ibland för olyckan.
”De klippa af melodin, ” sade hon,
”den fortsätter nog sedan också. Men
man märker i alla fall, att den ej är
så glad mer. En stum ton, det är
detsamma, som att något gått sönder inom
en, något, som man aldrig kan få
riktigt helt igen. Ja, människolifvet är likt
den melodin. Det förstår du ännu ej.
Din egen första stumma ton skall lära
dig det, lära dig det med smärta — —"’
Midt emot klaveret stod en gammal
139
byrå. Den var snidad i fin empir med
grön marmorskifva och små, tunna
bronskransar, nitade vid hvar låda. De
voro egentligen tämligen tomma alla
lådorna. Där lågo endast några etuier.
Och de innehöllo heller ingenting. Men
"Kattjungfrun” kunde trolla. Hon
kunde tala så, att Fiola såg allt det,
som funnits där en gång för länge
sedan. Det blef grant och rikt i det
fattiga vindsrummet, bara hon öppnade
de tomma etuierna. När hon berättade,
blefvo de åter fulla med gnistrande
smycken. Här i det lilla saffiansetuiet
lyste åter den präktiga ringen — den
underbara ringen med rubinen, som
var slipad rund, utan facetter och gaf
en enda djup, varmröd stråle, samlad
och förstorad i denna enda, glänsande
yta.
Här i den platta, tomma asken af
gulhvitt läder sken åter guldarmbandet
på sin bleknade sammetsbädd och dess
underliga lås af två sammanknäppta
händer höll sin stora, hvita, äkta pärla
som förr. Och mellan de blå
sidenrefflorna i det aflånga etuiets tomhet
lades åter en konstsmidd guldkedja.
Länk för länk passades den in rundt
om medaljongen, som låg i midten.
Men mest underbart var det, som
trollades fram ur det stora, mörka
etuiet, när det öppnades. Ty där
funnos de svarta diamanterna.
Visste Fiola, hur mörkret kunde
lysa? Om hon visste det, då hade hon
sett svarta diamanter. Visste hon, hvad
sorg vill säga? En bekämpad sorg,
fördjupad af sitt eget lidande. Hon var
så liten än. Hon kunde ju ej förstå
det. Men den som hade musiken i sin
själ, den kunde spela fram sin sorg i
mörka toner, där det dallrade och lyste
som ett dämpadt sken. Och just så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
