Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
Och så har du spelat för dig själf för
resten. Och bara med det törs du
helt djärft profva in i Akademien. Och
du har aldrig profvat in förr? Nej,
har du inte? Men det har jag, flera
gånger. Så att jag är riktigt van, må
du tro och vet alldeles hur det går till.
– — Du är väl fasligt rädd, kan jag
tro? Nej, men hör man på bara. Det
är ju riktigt oförskämdt, att du ens
vågar säga, att du inte är rädd en gång.
– — — Det är bara för att du inte
vet, hvad som väntar dig — — Alla
andra äro förfärligt rädda. Det hör
till — — — Det är riktigt farligt, må
du tro. Och nu skall du få höra. —
En af herrarna, som sitter där inne har
papper och penna och han gör
ingenting annat än skrifver upp alla falska
toner — — — ja, det är riktigt, riktigt
sant. Och en annan sitter där inne
bara för att räkna ihop alla noter, som
inte komma tydligt ut. Och en tredje
sitter bara och ser på högra armen
och stråkföringen och så har hvar och
en sitt att lägga märke till. Så nog må
du tro att det är farligt alltid — — —"
Utefter den långa korridoren hade
funnits många dörrar. Men det var
isynnerhet en, som Fiola alltid måste
tänka på — den högå, gula, som
släppte ut och in alla de ängsliga, som
gingo därigenom med sina fioler. Och
så hade den öppnats för henne
slutligen. Aldrig förr hade hon känt något
sådant — något som snörpte till
strupen och kom fingrarna, att tappa bort
de vana greppen.
Där hon nu satt ensam på
kyrkogården, måste hon pressa pannan mot
bänkens ryggstöd, hårdt, så att det
gjorde ondt, bara för att ej känna
smärtan inom sig för ett ögonblick.
Hvem är det, som smyger öfver
143
kyrkogårdens höstbruna gräslinda”?
Rosenröda tassar, som finna sin tysta
väg under slokande grenar. Hvem är
det, som lyser sin färd i mörkret som
med en röd flamma och tänder två
gnistrande ögon, lyspunkter? Det är
”Röda prinsen”, som eglider fram
under sin högt lyftade svans.
Men krokig och hopkutad går
”Kattjungfrun” och söker från bänk
till bänk, tills hon finner — — —
Pim har stått i dörren och sett ut
i mörkret så länge, att han ser och
hör endast det hemska, som hans egen
öfverspända upphetsning finner upp.
Därför tror han ej, att det är de, när
de ändtligen komma.
Först ” Röda prinsen” med lysande
fosforgnistor från hvart kopparrödt hår
— Sstolt, midt på gatan likt ett stort,
modigt sagodjur. Så ”Kattjungfrun”
med ögon, som glimma så vackert och
med det vita håret likt ett ljust sken
omkring hufvudet. Och hon har med
sig åt honom något — det bästa af allt
— Fiola.
Fiola hade icke kommit in i
Konservatorium som elev, men hennes
namn hade stått på svarta taflan som
”aspirant”. Och det blef också något
för hela den gamla gatan att stoltsera
öfver.
Det finnes en liten ”"kärlekslögn”’,
som ej alls är släkt med den fula, elaka
osanningen. Hon är mild och fin och
så god, att hon är bara till för att göra
väl. — Hon kan aldrig vara synd. —
Ty hon är det ömma hjärtats eget lilla
besynnerliga barn.
Och det var den lilla, vänliga
kärlekslögnen, som så omhuldade ordet
”aspirant”, att det blef till något
alldeles extra bara för Fiolas skull.
Slaktar Bengts hustru förde in det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
