Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGANGE
”Nå, men nu träffar hon honom ju
inte på månader, så han kan inte
komma i tillfälle att göra hvarken godt eller
ondt. ”
”Tvärtom, kära du! Om något för
evärdeliga tider binder henne vid
honom, så är det den här skilsmässan!
Nu egår hon här och fantiserar och
drömmer små nätta drömmar,
verkligheten, hurudan den nu är, ser hon
aldrig. Och brefven bli bara
kärleksbref, de binda henne ännu fastare.
Nej, skilsmässor för ungdomar som är
kära i hvarann, det är då det minst
kloka föräldrar kan hitta på. Och så
har hon onekligen tråkigt, allt leder
henne till honom, som skall lyfta henne
ur ensamhet och ledsnad, isynnerhet
som hon, så ung hon nu är åtminstone,
är för tafatt att kunna ha förströelse
annat än där han är med.”
Fru Lebrun hade inte deltagit i
samtalet. Åsynen af den unga flickan, som
hon förr knappt fäst sig vid, och som
gick där stilla, helt uppslukad af sin
kärlek, fyllde henne med en egendomlig
grämelse. Hon såg klarare än de andra
hennes oberörda ungdom och då hon
jämförde sig själf, välklädd och
välsituerad, med denna unga flicka i en
billig blus och oeleganta skodon och
sin blinda förmåga af hängifvenhet och
153
själfförglömmelse i en enda
uppslukande känsla, blef det kallt omkring
henne. Åsynen af Beda hade hos fru
Maud i hennes förmögna och säkra
korrekthet rifvit upp ett sår, som var
nytt, men därför ändå oupphörligt ville
blöda. Det tycktes henne att hon satt
här som en skylt, inga andra känslor
än en gryende otillfredsställelse fyllde
tomrummet. En tom skylt för pengar
och socialt anseende, en välklädd skylt
med en guldlänk om handleden, en
ensam, småleende, väluppfostrad
automat, som snart skulle börja åldras.
Och stojet från barnkammaren
påminde henne om den största tomheten.
”Inte ens det duger jag till,”” tänkte
hon och började så småningom vakna
till omgifningen igen. Fröken Bloch var
för närvarande i färd med att bilda en
klubb för litterärt och konstnärligt
intresseradt folk, som det något
obestämdt hette.
”Men karlar ska vi ha med, annars
blir det rent förbaskadt tråkigt.’”
De andra skrattade pliktskyldigast.
De kände sedan gammalt hennes naiva
förtjusning öfver att ibland få smälta
en lindrig svordom på tungan, den
skramlade egentligen mera än den var
farlig till.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
