Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undfallande hon än för öfrigt alltid var
mot sin »stackars kratta med många
pinnar ur», som hon smeksamt brukade
säga om herr gemålen.
Nere i trädgården svängde Elsa
spiran. Elsa var majorskans systerdotter
och hade redan som liten fått ett hem
hos mostern, då bennes egen mor dog.
Fadern, som fordom haft en lönande
affär, hade det efter hustruns död allt
mer och mer glidit utför med. Etfter
konkursen hade han ej velat taga någon
anställniog — »när man en gång har
varit sin egen», som hans stäende fras
lydde — utan försörjde han sig med
något slags ovisst komihissionärsskap.
Hvad han egentligen gjorde visste
emellertid ingen; sällan syntes han i något
sällskap och mer än en ansåg honom
litet fnoskig. Han var dock djupt
tacksam öfver att dottern kommit i goda
händer, och en gång om året, aldrig
mera, kom han till herrgården för att
hälsa på.
Elsa, dottern, var emellertid majorens
gunstling. Hon skulle skjuta hans stol,
hon skulle stoppa och tända hans pipa,
och hon skulle läsa högt för honom, när
han hade sina dystra stunder, ty sådana
hade han, och det ofta ändå. Då kunde
han timtals sitta stillatigande, som om
han grubblade öfver någon dyster
hemlighet, och ingen vågade då tilltala
honDom. I dag var han emellertid i
solskenslynne, och hans ögon följde med
välbehag Elsa, där hon nere i trädgården
rustade med kaffebordet. Det var
dukadt under den stora asken, och bordet
var rikt garneradt med blommor och
blad. Den gamla skinnklädda korgstolen,
i hvilken majorskan så gärna satt vid
eftermiddagskaffet och där hon äfven
ibland kunde ta sin lilla tupplur, hade
af Elsa prydts med girlander af blåklint,
festföremålets älsklingsblommor, och
öfver stolen hängde ett jättestort »60».
Hon hade också baft ett ofantligt bestyr,
den snälla Elsa, att göra allt så trefligt
som möjligt åt den afhållna mostern.
Eo utmärkt bjälp hade bon förstås i
gamle Jansson och hans raska son.
Gubben var just nu sysselsatt att lägga
sista handen vid äreporten nere vid
bryggan och hade skickat »sina ben»,
som han kallade pojken sin, till skogen
efter mera löf. Gubben stod där och
småmuttrade öfver den sakramenskade
lymmelns dröjsmål — äreporten blef ju
aldrig i lifvet färdig på detta vis.
Se, sovuen i huset väntades hem från
Ultuna och han skulle komma sjövägen,
och detta var orsaken, hvarför gubben
var så angelägen att få det riktigt fint
vid bryggan. Unge bherrn var ju
mammas ögonsten och hvad som gladde
majorskan, gladde äfven gubben Jansson,
och för henne, ja för henne kunde
Jansson gå genom eld och lägor, om så
fordrades. Majorskan, hans majorska, var
i hans ögon inkarnationen af allt tänkbart
godt och ädelt i denna världen. Han bade
ju sett henne dagligen, sedan hon föddes,
hon hade som liten fått rida på hans
rygg, han hade otaliga gåvger skjutsat
henne hem och bort och då varit som
en försyn för henne, och den gången,
då han räddade henne, när hästarna
skenade, ja, den dagen var den stoltaste
i gubben Janssons lif.
»Nej, men hvad går det åt mina
ben i dag, jag har aldrig sett på maken,»
utbrast gubben, när hans Johan
ändtligen visade sig vid grinden, men inte i
sin vanliga raska takt, utan med dröjande
gång och en drömmande uppsyn, som
tog sig ytterst komisk ut i det annars
så frimodiga anletet. »Du går väl aldrig
i världen och gör tockna där rimserier
igen?» Gubben Jansson lät både arg
och förtviflad.
Dess värre kunde Jansson ha
åtskilliga skäl för sin förmodan, ty Johan,
som gått i skola i staden och för öfrigt
var en duktig pojke, bade verkligen den
lilla, eller stora svagheten att tro sig
född till poet. Frithiofs saga och Fänriks
Ståls sägner och all poesi som förekom
i länstidningen kunde han utantill, han
gick i takt med »Finska rytteriet», högg
ved efter rytmen i »Kom sköna flicka
valsa med mej», och när han slog bö
var det snarare »Jänta och jag» än han
själf som förde lien. Så till vida var allt
bra, men när han själf skulle rimma,
hängde det allt upp sig, och blef si och så
med takten. Första versraden var nog
bra och föddes utan större svårighet
till världen. och han visste nog också
bur han ville ha fortsättningen, men som
man vet, är det en viss skillnad på att
säga tulipanaros och att göra en. Denna
gåog tycktes Joban känna köttets
obändighet och omöjlighet särdeles tydligt
och plågsamt.
»Jo — ser far,» svarade han, när han
väcktes upp af faderns tillrop, »jag har
funderat ut, så trefligt det skulle vara
med en så’n där transperang, eller hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
