Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄLARBRÖDERNA
ögonblick utan törst och ångest i en
sol som icke brände. Han var ett
stycke blid och stilla höstdagjämning
midt i den unga sommaren. Han satt
där som vår herre på den sjunde
dagen och hvilade och fann allt ganska
godt.
Men så erinrade han sig plötsligt,
att han glömt se på sina gurklister och
var redan på väg hem, då han hörde
pisksmällar och såg ett litet dammoln
borta vid vägkröken.
Det var Patrik Leerhousen. Rak
och röd satt baron Patrik i sin
guppande dogcart. Han höll in Sippan och
skyldrade med piskan.
””God morgon, plantageägare! Hur
mår påfåglarna?’”
Leonard hade en gång vid ett
kritiskt tillfälle köpt fåglarna af Patrik.
Han gjorde stor reverens med
sin käpp och kom fram och klappade
Sippan.
”Åjo ... fast de förstör rabatterna.
Men se på tobaken, broder!”
Patrik rynkade på näsan.
”Jag ser snuset ... Har du träffat
Kristoffer och Anders?”
Nej, Leonard hade inte sett
bröderna på både länge och väl. Man
måste verkligen samlas snart, annars
var det fara värdt, att hela den
vördnadsvärda institutionen förföll.
Baronen nickade bifall och föreslog
att man skulle komma samman hos
honom någon af dagarna. Han skulle
ge signal med flaggan som vanligt.
Så vände han hästen och tog farväl.
Han dröjde ett ögonblick, innan han
satte igång, liksom om han väntat på
en fråga. Då viftade Leonard intet
ondt anande med handen och bad
honom hälsa baronessan.
Det var som Patrik blifvit ännu
ra
173
kare och rödare. Han såg ned på
fotsteget och mumlade :
”Min fru har farit till Paris.”
Leonard den hjärtans beskedliga
människan frågade, om hon skulle
stanna länge borta.
"’Jag vet inte,” fräste Patrik till.
”"Gud gifve hon aldrig kom igen !
Så ljusnade han plötsligt elakt, och
det var som han dragit sig något
komiskt till minnes.
”Kan du gissa Leonard, hvem jag
såg i går från mitt observatorium”?’
Så kallade baronen tornrummet på
herrgården, där han brukade sitta med
sin kikare och se på, när
sommargästernas damer badade... ”Kan du
gissa, hvem jag såg i den blåa vågen,
du? Det var en gemensam bekant ...”
Leopold kunde inte gissa. Han
undrade öfver baronessan som farit så
plötsligt, men hade inte hjärta att fråga,
när han anade oråd.
Baronen grimaserade och svettades
skadeglädje :
”Jo, det var änkefru Kellgren, du.
Hon tvådde ros och liljor.”
Leopold såg ett ögonblick trefvande
framför sig. Så kom det ängsligt, som
när man vågar sig ut på hal is:
”Är du säker på att det var hon?
Bor hon verkligen här utåt Mälaren ?”
”Ja, jag har sett henne på båten
för några dar sen redan. Hon bor i
den gröna villan, som ligger ett stycke
bortom Kristoffers menageri. Det är
" midt emot mig öfver viken, så jag kan
se, hvad de har till middan i kikaren.
Att det är hon, är lika säkert som mitt
slaganfall. ”
Baron Patrik svor alltid vid sitt
kommande slaganfall, liksom Olympens
gudar svärja vid Styx.
Leonard vågade en förmodan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
