Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
”Hon har väl måst inskränka sig litet
nu, sedan byråchefen dog.”
Patrik log bistert och tvinnade
fnysande af förakt sin grå soldatmustasch.
Byråchefen ja, det var då en löjlig
fagott. En gång i en spårvagn hade
han sett honom komma in med sin
Amelie. Han var i full uniform med
svärd och trekantig hatt, skulle väl på
någon större middag. Han satt där
klen och tunn och darrade som en tax.
Hela tiden kältade han öfver draget
med sin lilla flickstämma. Och när han
skulle ut snafvade han på värjan. Den
slängde mellan frackbyxorna som ett
löjligt rudiment från den tid, då Patriks
förfäder gjorde kål på Europa. Fy
tusan för byråkraterna! Det var
omöjligt att begripa, att den vackra Amelie
Stjärne någonsin velat gifta sig med ett
sådant kräk!
Leonard nickade ansträngdt
eftersinnande och mumlade halft bortvänd:
”Jag tror jag mött honom någon
gång. Han såg i alla fall rätt fin ut ...
och nu är han ju död...”
Patrik tog tömmarna.
""Amelie Kellgren kommer att klifva
i brudsängen en gång till. Hon bär sina
sexti med heder. Au revoir, Tabacus!’’
”Femtinio är hon,” rättade
Leonard och snöt sig rodnande öfver att
vara för väl underrättad.
När han såg upp var Patrik redan
på hemvägen efter väl förrättadt ärende.
Leonard stod och stirrade efter
honom. Hvad hade han menat?
Inbillade han sig att veta något ... om det
som var så gammalt och så väl
förtegat ... Det hade legat som en hinna
af elak nyfikenhet öfver hans ansikte
. Leonard såg åter Patrik framför
sig... de små simmiga ögonen stodo
alldeles stilla ... hyn var genomdragen
SIGFRID SIWERTZ
med ett tiodsystem af röda ådror ...
han lade en hårig. hand på
stänkskärmen ... Och så log han. Hvad log
han åt?
Leonard stötte sin käpp i marken.
Hvad ville egentligen den .där Patrik?
Han hatade det gamla, slappa ansiktet,
som stirrade in i honom. Kunde man
inte få ha sitt i fred kanske? Fy tusan,
det var som en hund kommit och vädrat
på hans hjärta...
Leonard hade tagit några jättesteg,
som om han ämnade störta efter den
andre, men så tvärstannade han och
skrattade högt för sig själf. Hvad var
nu detta? Hatade han sin gamle,
dåraktige broder Patrik, seglingarnas,
jakternas och supgillenas odödlige Patrik.
han som hade det bästa rödvinet och
den mest intecknade herrgården vid
hela Mälaren. Nej, det var omöjligt,
det föll på sin egen orimlighet.
Leonard beslöt att ändock i sitt
stilla sinne vara vän med Patrik. Och
nu gick han hemåt för att se till sitt
hus. Men han såg sig ej omkring i
stillheten som förut. Han var inte så
hemma på sin mark som förut. Det
hade kommit en liten fin, giftig oro i
hans sinne. Han dröjde länge framför
gurklisterna i solbacken. Men när han
gick därifrån, visste han knappt om de
behöfde vatten eller inte...
... Tänk att hon bodde så nära
honom nu, Amelie, bara snedt öfver
sjön ...
Han stannade plötsligt och halshögg
en maskros med käppen. Fördömda
Patrik, med sitt prat! Hade han
kommit körande bara för att säga det
där”?...
Leonard försökte med tidningarna
vid morgonkaffet, men inte heller de
intresserade honom riktigt. Han gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
