Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄLARBRÖDERNA
fiol. När han blåste ut cigarröken
i två breda strålar genom näsborrarna
liknade han en Rubensk triton. Hans
ansikte hade en obeskriflig köttets ro,
som nästan stämde till andakt. Det
var som ett stilleben med äpplen, öl
och skinkor...
Mot denna bakgrund fick hans ord,
när han någon gång hasarderade en
vändning af statskyrklig myndighet, en
stila och outsäglig komik som kom
Kristoffer att hisna af förtjusning ...
Endast då och då, för att visa sin
makt, grep denne in och nackade
dumheterna med ord tvärhuggna som
bödelssvärd. Men det var i alla fall
som att hugga i vadd, för bröderna
sutto lika trygga och bara skrattade åt
hans vådliga framfart...
Det hade nu alldeles mörknat, och
man tände en gammal båtlantärna af
koppar, som stod ute på balkongen.
Det började bli polsk riksdag.
Wingmark var redan högljudd.
Kristoffer som druckit föga tystnade
alltmer. Det var inte utan att han till
slut kände sig ensam och trött. Deras
ifriga och groteska tanklöshet växte till
något kväfvande och stort i mörkret.
Han tänkte på dumhetens hydra, som
bara får nya hufven, när man hugger
af de gamla. Han tyckte sig känna,
hur han dukade under i striden,
prässades samman, blef till intet ...
Nu lystrade han plötsligt ...
Hördes ej ett doft skrik genom pratet. Jo,
jo, och bröderna märkte det icke, blott
han. Och han visste väl, hvarifrån det
kom. Det var en kvinna därnere, som
hvar kväll, när det blef mörkt hetsades
af djäfvulen. I skrikande ångest
brottades hon med ett stort vidunder med
klor och eldögon. Och när det
ändtligen lämnade henne satt hon i timtal
179
upprätt i sängen och ropade i
brinnande hänryckning till sin Gud. Men
det sällsammaste var, att hon åkallade
honom under namnet Filip.
Kristoffer sjönk ihop med hakan
mellan kragsnibbarna. Var inte världen
ett stort dårhus? Han stirrade på
bröderna. Hvar togo de sin trygghet
ifrån? Hade de aldrig vaknat, aldrig
ett ögonblick sett» Om man en gång
sett hjälpte det icke att blunda. Nej,
de voro dårar äfven de, muntra,
obotliga dårar.
Med detta resultat slog han sig en
stund till ro. Den privilegierade
ensamhetens stolthet svepte svalt om hans
panna. Han drog tänkarens mantel om
sig med en frusen gest.
Men så föll hans blick på Leonard.
Denne hade ett ögonblick drömt sig
bort. Han trummade i bordsskifvan
och såg ut i kvällen. Åter log han det
där lilla löjet, som gjorde vecken kring
hans gamla barnamun till idel
hieroglyfer.
Detta oroade Kristoffer. Det var
något han inte riktigt kunde komma
underfund med, något han inte kunde
gripa och behärska ens i tanken. Åter
kände han ett litet styng i sin ömmaste
punkt. Han höll allt bra mycket af sin
broder Leonard ändå. Och nu tänkte
den gamle token gå och göra en sådan
kapital dumhet. Det var hans plikt att
åtminstone säga, hvad han tänkte:
Kanske skulle ändock hans ord rädda
honom.
Kristoffer reste sig och höll ett tal.
Han var kortfattad och högtidlig som
sin egen grafsten.
"Bröder, ni le och skämta. Men
bland eder är en förrädare! I Indien
ansågs det för den gamles skönaste
rättighet att få dra sig undan i
skogs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
