Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄLARBRÖDERNA
och Kristoffer tvingades ned vid den
gamla valnötstaffeln.
Så gick dansen i Leonards sal.
Wingmark kretsade långsamt och
högtidligt rundt med bruden i en
gammal vals. Och hon dansade med sänkta
blickar, och det var ett ungt leende
kring hennes vissnande mun.
Äfven Patrik pröfvade ett
stapplande hvarf med fröken Lisen. Men
Leonard var blyg och drog sig i en
hörna undan Konkordias inviter ...
Fönstret där stod öppet ut mot
höstnatten och ljusen i renhornskronan
vacklade i draget. Ute hängde hvita
stjärnor i de kala lönnarna. Vattnet
hördes slå mot stenläggningen bortom,
och det lyste af en ångare som gled
förbi.
Leonard kände en rysning af glädje
öfver att han icke stod på denna ångare,
som öfver mörka vågor sökte sig ut i
natten.
. Hemma, hemma, mumlade det inom
honom, och han tog utan ätt tänka på
det ned en liten urna från hyllan och
smekte den med sina händer.
”"Är den för din aska,” undrade
Kristoffer borta från taffeln.
”Leonard får aldrig dö,” ropade
bruden och hotade med fingret.
Då gick Leonard, den gamle blyge
Leonard, fram och tog henne om lifvet
och dansade henne röd. Så kysste han
henne på munnen öppet inför alla.
Wingmark blinkade hemlighetsfullt
och sade det var tid att bryta upp. Och
så skedde äfven.
Då fröknarna Lorenz väl voro
instufvade i jaktvagnen och bröderna
hade omfamnat Leonard och kysst hans
fru på handen, förde Wingmark dem i
mörkret fram till det lilla lusthuset uppe
på terrassen, där det lyste ljus i
fön
13.
189
stret. Vid ett bord med sju tomma
ölbuteljer satt en fet och rödbrusig
man med svart pipskägg och små
borstiga mustascher.
Han var icke bröderna obekant. Det
var en förfallen operasångare som
brukade sjunga vid Wingmarks
begrafningar. Man klappade honom
vänskapligt i ryggen:
”Nå gamla bårlärka, har du klarat
strupen nu?”
Mannen jakade och vacklade med
de andra ned till sofrummets fönster,
där det redan lyste genom
rullgardinerna. Han lutade sig mot väggen och
klämde i med: ”Sof i ro’”.
Wingmark ruskade honom i
armen :
”För tusan, människa, det är ju
ingen begrafning! Sjung något annat!”
Men mannen var omöjlig att hejda,
när han väl kommit i gång. Han
skakade af sig Wingmark som en fluga
och fortsatte med sina lungors hela
kraft :
.. Ren dagen har flytt och dess larm.
Sof i rol Sof i ro!
Må Herren nådig oss gifva ro!
Sof i ro! Sof i rol!
Patrik omfamnade sin gamle
Fredrik, som kom för att svepa pläden om
honom. Kristoffer gick in i skuggan :
och log. Men när allt var öfver släcktes
lampan och Leonard stack ut sitt
hufvud genom fönsterventilen och
hemförlofvade sångaren, rörd och
förlåtande ...
Så stodo då bröderna med hatten
af och skyllrade med sina käppar.
Månen lyste på deras grå hår, ty den
hade just gått upp öfver taket.
Höstnatten var sval och ganska stilla
omkring dem. Och deras gamla sjö slog
så sakta mot strandens stenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
